Robin Hood (2010)

Nu var det ett tag sen. Intensiva arbetsveckor med nyhetssändningar på skolan har lett till att bloggen har blivit bortprioriterad. Det är fortfarande en himla massa att göra men jag tycker nog att jag hinner slänga in en liten text i alla fall. I helgen blev det en titt på den nya tolkningen av den klassiska Robin Hood-sagan.

Filmen utspelar sig under tiden som leder fram till att Robin Hood blir den laglösa mannen som stjäl från de rika och ger till de fattiga. Historien börjar med Robin som misslyckad soldat i Frankrike och efter att ha hamnat på villovägar stöter han och sitt gäng ihop med en konvoj som färdas hem med den döda Kung Richards krona. Det här blir deras biljett hem som snart för dom till Nottingham och leder in dem på en fejd mot den nytillsatte Kung John. Jag är inte så himla insatt i orginalhistorien men visst har man haft ganska fria tyglar med hur allting är.

Under filmens ganska långa speltid är det väldigt mycket som ska betas av när det gäller alla vändningar kring Kung Johns styre och konflikten med Frankrike. Det blir en himla massa politik och jag måste erkänna att jag inte hänger med speciellt bra. Allt är väldigt ofokuserat och ambitionen att förklara alla bakomliggande faktorer gör det bara ointressant och onödigt komplicerat.

Rent tekniskt så fungerar det mesta ganska bra. Fotot är snyggt och ljudet helt okej. Däremot kunde man ha lagt ner mer tid på musiken som enligt min smak bara är ett fånigt försök till att göra något pampigt. Man hade även kunnat lägga ner mer tid på att göra kläder och rekvisita som har något med medeltiden att göra. Var det någon som köpte att fransmännen kom i båtar som var exakt likadana som de från landstigningen i Normandie under andra världskriget? Jag gjorde det inte i alla fall.

Det stora problemet med filmen som jag ser det är att det inte finns någon tydlig konflikt. Som jag ser det borde Kung John vara filmens skurk och det verkar också vara vad som förmedlas. Att låta Robin Hood och Kung John motvilligt slåss tillsammans mot Fransmännen som en pampig slutstrid blir ett rejält antiklimax. Alla problem som har byggts upp kommer aldrig till ett avslut utan det lämnas bara öppet eftersom alla de problemen rimligtvis ska finnas kvar när den riktiga historien börjar.

Av allt att döma kommer det en uppföljare på det här. Det finns för många ouppklarade konflikter för att låta bli. Det kommer antagligen visa sig att det här bara var en upptakt som egentligen var helt onödig.

Symmetry (2011)

Dags för ett kortfilmstips! Jag såg precis den här videon och kände att det förtjänade en post här på bloggen. Detta är ingen kortfilm med story utan bara en samling bilder som skapar ett fantastiskt uttryck. Symmetri är temat, men lika mycket är det asymmetri skulle jag säga. En liten video om hur saker hänger ihop och om hur saker liknar och skiljer sig från varandra. Det går att läsa in väldigt mycket i den här korta filmen samtidigt som vissa säkert inte gör någon tolkning alls på den. Jag tyckte i alla fall att den var väldigt fin.

The Other Guys (2010)

Vad händer när stadens absolut bästa och coolaste poliser dör och de andra grabbarna i kåren får ta över? Uppenbarligen går allt käpprätt åt helvete.

Will Ferrell är rolig. Inget snack om den saken. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att han är en av de roligaste komikerna just nu. I det här filmen som hanndlar om två misslyckade poliser som får chansen att själva bli hjältar, får han vid flera tillfällen chansen att visa detta. Hans perfekta timing och känslan för att göra riktigt utflippade saker på ett trovärdigt sätt är riktigt roligt. Mark Wahlberg är helt okej.

Det här är en film som har en hel del scener som är riktigt roliga men det är ironiskt nog där som problemet ligger. Författarna verkar ha haft alldeles för roligt åt alla scener som de vill klämma in att de glömde bort att det måste finnas en story också. Faktum är att filmen aldrig riktigt började, man blir bara inslängd i vansinnet direkt och känslan av att inte veta vad som händer försvinner aldrig riktigt. Att man sedan har valt att förlägga själva mysteriet kring någon sorts obegripligt ekonomiskt brott gör inte direkt saken bättre.

Det var faktiskt inte förän eftertexterna som jag upptäckte att någonstans där under allt fåneri så döljer sig ett budskap om att man ska respektera arbetarklassen. Eftertexterna pryds nämligen av olika typer av statistik kring vilka gigantiska löner företagschefer tar ut och så vidare. Ett nobelt budskap helt klart men väldigt synd att det inte alls kom fram i själa filmen.

Men visst finns det roliga tillfällen. Den långa utläggningen om tonfiskar som äter lejon är en av dem. Samtidigt så är det väldigt mycket som inte är speciellt roligt. Sammantaget är intrycket av The Other Guys att jag lika gärna hade kunnat välja ut de roligaste scenerna och bara kolla på dem för sig. Det är inget direkt bra omdöme för jag vill kunna sugas in i storyn och bli engagerad, inte bara se en samling sketcher.

Blåsningen (1973)

När jag återsåg den här filmen hade jag vaga men goda minnen av den och efter titten fick jag bekräftat att det här är en klockren film och antagligen den bästa i genren. Temat kring ett gäng gentlemannaskurkar som genomför en stor stöt har varken förr eller senare behandlats med så mycket intelligens och charm som här.

Historien handlar om en ung con man i amerikanskt 30-tal spelad av Robert Redford som söker hämnd för sin kompanjon som har blivit brutalt mördad. Han söker sig till en annan bedragare spelad av Paul Newman och de smider tillsammans en komplex plan för att ge tillbaka.

Redan från början märker man att det här är en speciell film. Hela inramningen med kapitel som snyggt illustreras med handmålade titelskärmar ger filmen en egen sorts charm och trovärdighet. Skådespeleriet är bra och hela storyn är så välskriven in i minsta detalj att det är en fröjd att titta på. Tvistarna fram och tillbaka är oväntade utan att kännas framkrystade och slutet är verkligen precis så bra som det kan bli. En höjdpunkt är annars sekvensen på tåget där Paul Newman spelar berusad.

Det här är en genre som tilltalar mig väldigt mycket. Hela tanken med ett gäng som driver igenom den perfekta kuppen finner jag oerhört spännande och att det sedan görs med sådan elegans är en fröjd. Jag imponeras verkligen av hur de har lyckats göra en film som har ett väldigt tydligt mål och samtidigt inte tappar bort sig någonstans på vägen. Det är underhållande och genomtänkt rakt igenom och jag älskar det.

Wear it Like a Crown

Jag är som i ett lyckorus. Har precis kommit hem från en föreställning med Cirkus Cirkör och jag är helt fascinerad av vad mycket häftiga saker scenkonsten har att erbjuda. För det här är verkligen konst när det är som allra bäst. Det här är inte en vanlig cirkus som bara drivs av att publiken ska bli imponerad av hur duktiga artisterna är. Det är också en lek med ljus, scenografi, teater, rörlig bild och en vacker dans. Allting tonsatt av fantastisk musik av Rebekka Karijord.

Ensamblen består av sex stycken udda karaktärer som alla har olika knäppa personligheter och färdigheter. Det är blandningen av nummer som gör det hela så häftigt. Allt från jonglering med motorsågar till vågade trapetsnummer, ett häftigt domino och akrobatik i en gigantisk plastpåse. Emellan får vi en hel del tramsigheter som ibland är lite väl tramsiga men oftast bara roliga.

Jag känner mig så oerhört nöjd med kvällen. Hela den kreativa blandningen av imponerande akrobatik och jonlering med dans och scenshow är helt fantastisk. Jag är helt kär i cirkusgruppen och hela konstformen. Det här var verkligen vackert. Passa på att se detta om ni får chansen!

Fantastic Mr. Fox (2009) vs Garden State (2004)

För några dagar sedan lekte jag och några klasskompisar en lek. Vi körde en filmduell, vilket helt enkelt innebär att två parter väljer en varsin film som underlag för en diskussion om vilken som är bäst. En ganska knäpp lek men förvånandsvärt rolig om det handlar om intressanta filmer vilket det gjorde. Jag var företrädare för Garden State och fick duellera mot Fantastic Mr. Fox. Jag hade tyvärr inte sett den vid tillfället men det hindrade inte att många diskussioner uppkom kring likheter och skillnader. Nu har jag sett den och tänker därför en gång för alla göra min jämförelse mellan de båda filmerna som egentligen inte har ett dugg med varandra att göra.

Karaktärerna
Garden State handlar om den deprimerade Andrew som tvingas åka hem för sin mammas begravning. Där möter han sina barndomskamrater och den färgstarka Sam som bor hemma med sin mamma och en hel drös med husdjur. Tillsammans återupptäcker de en livslust som aldrig har funnits där tidigare. I det här samhället finns även en massa personer som alla verkar ha fastnat i en gymnasiementalitet vilket Andrew har ganska svårt för.

Fantastic Mr. Fox å andra sidan handlar om Herr Räv som har avstått från livet som hönstjuv för att istället leva ett lugnt liv tillsammans med sin familj. Runt om honom finns en värld med ett stort galleri av djur som på ett väldigt komiskt sätt har väldigt mycket mänskligt för sig samtidigt som deras djuriska karaktär kommer fram. Antagonisterna är människorna som driver stora gårdar. Människorna har samma dominanta relation till djur som i verkligheten samtidigt som de är medvetna om att djuren har hem med möbler och så vidare. En väldigt rolig kontrast helt klart.

Båda filmerna har ett ganska stort galleri med karaktärer men Fantastic Mr. Fox har genom deras karaktärer lyckats skapa en speciell värld med det roliga förhållandet mellan djur och människor. Garden State har fantastiska karaktärer men det blir nog en marginell vinst för räven.

Musiken
Båda filmerna har ett väldigt välarbetat soundtrack. I Mr. Fox är soundet väldigt mycket åt amerikansk söder. Många av låtarna har något marchband över sig vilket ger en speciell känsla. Utöver det så förekommer en hel del låtar med Beach Boys. Helt klart så fungerar musiken bra ihop med filmen.

Det är dock ingenting emot musiken i Garden State. Här har man samlat en massa helt fantastisk musik av till exempel Coldplay, Nick Drake och Simon & Garfunkel. Många gånger är det musiken som får sköta berättandet, det är så otroligt bra sammansatt och riktigt vackert många gånger. En klar seger för Garden State.

Handlingen
Garden State är berättelsen om hur Andrew kommer tillbaka till sin hemstad och tvingas konfronteras med sin relation med sin far och samtidigt hur han hittar en väg tillbaka till sig själv. Själva stommen är ganska klyschig men fungerar så otroligt bra. Den är också ofta en ursäkt för att klämma in scener som fungerar väldigt bra på egna ben men som tillsammans berättar något väldigt fint.

Här har vi nog den största kontrasten. Där Garden State kan vara lite ojämn ibland så är Mr. Fox mer jämnt flytande. Den handlar om Mr Fox som kämpar mot de tre onda bönderna Buggis, Bunce and Bean. Dock så är det alldeles för rörigt berättat. Handlingen flyger fram och jag rycks egentligen aldrig tag ordentligt i handlingen. Jag skrattar många gånger men handlingen har jag inte så mycket för.

Sammanfattning
Det här är två filmer som på pappret är väldigt olika. Tittar man djupare så finns det dock många likheter. Båda har en story som inte alltid är så drivande utan ger plats åt sidospår för ren underhållning. Både karaktärerna och musiken får ta mycket plats. Den största skillnaden är dock att Fantastic Mr. Fox för mig är ett roligt tidsfördriv medans Garden State tar tag i mig på ett helt annat sätt. Den må vara pretto ibland men den får mig att känna saker och därför är det den solklara vinnaren.

Apollo 13 (1995)

Ibland känns det som att jag ligger väldigt långt efter. Jag tänker att det finns så himla mycket filmer som räknas som klassiker som jag ännu inte har sett. Å ena sidan så tänker jag mig att jag har en vag lista i huvudet över sådana filmer som jag någon gång måste se och å andra sidan så verkar det bara som att den listan blir längre och längre ju mer film jag ser. En film som jag har tänkt är en sådan film är Apollo 13. Det har känts som en modern klassiker. Såhär i efterhand är jag inte helt säker på varför.

Filmen handlar om rymdfärjan Apollo 13 som ska göra en färd till månen. Uppdraget hamnar i skuggan av den nyligen avklarade månlandningen av Neil Armstrong och vållar därför inget större intresse för omvärlden förän något går fel uppe i rymden och en riktig krissituation uppstår.

Filmen gör en sak väldigt bra och det är att man tillåter sig att flytta fokuset från själva spänningsmomenten och bearbeta saker som tumultet runt omkring händelserna i medier och hos familjer och klassiska teman som den amerikanska drömmen. För helt ärligt så är inte rymdscenerna speciellt spännande. Det är väl ganska rimligt egentligen när ambitionen är att göra en verklighetstrogen film på en riktig händelse. Det blir mest en massa tekniskt dravel och väldigt lite verklig fara som syns eller känns. De bästa scenerna är i stället de där till exempel Tom Hanks roll gör en livesändning från färjan ovetandes om att den inte sänds på tv eller de om hur tryckt stämningen är inom tremannabesättningen.

Det här är en välgjord film som har en del kvalitéer. Skådespeleriet är det inget fel på, inte det visuella heller men det här är inget som tar tag i mig direkt. Jag rycker på axlarna och bockar av den från listan.