Garden State (2004)

Andrew Largeman (Zach Braff) är en misslyckad skådespelare som går på mediciner och lever ett allmänt mediokert liv. Han har inte haft kontakt med sin familj på flera år men när hans mamma dör blir han tvungen att åka tillbaka till hemstaden. Väl där återträffar han sina gamla skolkompisar och framför allt den glada och knasiga Sam (Natalie Portman). Hon blir den person som ska hjälpa honom tillbaka eftersom det visar sig att hans liv har varit ångestfyllt och svårt på många sätt.

Zach Braff har skrivit manuset, regisserar och spelar huvudrollen i den här filmen som blandar humor och allvar. Filmen är kort och gott konstruerad för att vara en charmig, smartrolig och betydelsefull film. Men tammetusan vad jag meddragen jag blir av detta. Det spelar ingen roll alls att jag är helt medveten om att Zach Braff försöker visa att han är en smart och självmedveten kille när han regidebuterar eller att Natalie Portman spelar samma gamla småknasiga tjej som alltid finns i den här typen av film. Jag tycker ändå att det här är jättebra.

Man har lyckats väldigt bra med att trycka in härliga karaktärer och Braffs roll blir lite utav en iaktagare och historien om hans relation med familjen och relationen med Sam blir egentligen ursäkter till att knyta ihop det härliga galeriet av personligheter och situationer. Med det är det inte sagt att den historien inte engagerad, det gör den. Man kan inte riktigt skriva om den här filmen utan att nämna soundtracket. Musiken av bland annat Simon & Garfunkel och The Shins spelar en central roll och jag diggar det stenhårt.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Man kan säga att det här är en prettofilm och man kan säga att jag är lite väl partisk eftersom jag är en sucker för den här typen av film, men jag bryr mig egentligen inte. Jag gillar det skarpt och rekommenderar alla att se den.