Oscarsgalan: en summering

Jaha då har jag hunnit vakna till liv igen efter oscarsparty och en sen natt med galan som jag såg tillsammans med ett stort och trevligt sällskap. Det här var faktiskt första gången jag orkade sitta uppe och titta på hela galan. Vad var intrycket då? Helt ärligt så var det otroligt trist. Försnacket hade lovat en stor och pampig gala med en fräsig modern scenografi som förändrades under galans gång. Nej inget sådant upplevde jag alls. Faktum är att det inte var mycket till underhållningsnummer alls. Vi fick någon sång och James Franco i en klänning men inget roligare.

Den stora anledningen till att galan var så tråkig var utan tvekan värdparet. Anne Hathaway gjorde några tappra försök att bjuda till men höll inte alls måttet men priset till årets torrboll går absolut till James Franco som under hela galan mest verkade vilja vara någon helt annanstans. Jag har aldrig varit med om maken till disträ programledare.

För att tala om priserna så var det väl egentligen inte så mycket överraskningar. Vinsten av bästa film och bästa manliga skådespelare till Kings Speech var väldigt väntat och likväl Natalie Portmans vinst för bästa kvinnliga skådespelerska. I övrigt var det måhända lite oväntat att Kings Speech fick regipriset och jag personligen blev lite bitter över att Alice in Wonderland, som jag inte alls gillar, vann för art direction och kostym.

Den enda stora snackisen om galan blev egentligen Kirk Douglas prisutdelningen som han helt och hållet krossade. Den farbrorn frambringade både skratt och ångest samtidigt när han slöddrandes malde på i evigheter. Lite mer vilda chansningar som att skicka fram Kirk hade inte skadat showen. Kom igen Hollywood vi vill ha intriger!

Garden State (2004)

Andrew Largeman (Zach Braff) är en misslyckad skådespelare som går på mediciner och lever ett allmänt mediokert liv. Han har inte haft kontakt med sin familj på flera år men när hans mamma dör blir han tvungen att åka tillbaka till hemstaden. Väl där återträffar han sina gamla skolkompisar och framför allt den glada och knasiga Sam (Natalie Portman). Hon blir den person som ska hjälpa honom tillbaka eftersom det visar sig att hans liv har varit ångestfyllt och svårt på många sätt.

Zach Braff har skrivit manuset, regisserar och spelar huvudrollen i den här filmen som blandar humor och allvar. Filmen är kort och gott konstruerad för att vara en charmig, smartrolig och betydelsefull film. Men tammetusan vad jag meddragen jag blir av detta. Det spelar ingen roll alls att jag är helt medveten om att Zach Braff försöker visa att han är en smart och självmedveten kille när han regidebuterar eller att Natalie Portman spelar samma gamla småknasiga tjej som alltid finns i den här typen av film. Jag tycker ändå att det här är jättebra.

Man har lyckats väldigt bra med att trycka in härliga karaktärer och Braffs roll blir lite utav en iaktagare och historien om hans relation med familjen och relationen med Sam blir egentligen ursäkter till att knyta ihop det härliga galeriet av personligheter och situationer. Med det är det inte sagt att den historien inte engagerad, det gör den. Man kan inte riktigt skriva om den här filmen utan att nämna soundtracket. Musiken av bland annat Simon & Garfunkel och The Shins spelar en central roll och jag diggar det stenhårt.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Man kan säga att det här är en prettofilm och man kan säga att jag är lite väl partisk eftersom jag är en sucker för den här typen av film, men jag bryr mig egentligen inte. Jag gillar det skarpt och rekommenderar alla att se den.

Dogville (2003)

En film kan ha många olika kvaliteter. Ibland är en film bra för att den innehåller actionpackade scener och ibland kan en film lyckas förvrida tanken på vad en film egentligen är. Dogville är definitivt ett exempel på det sistnämnda. I denna film på nästan tre timmar lyckas Lars Von Trier berätta en historia på ett så spännande sätt att själva berättartekniken i sig driver handlingen framåt.

Handlingen utspelar sig i det lilla amerikanska samhället Dogville där en grupp starka personligheter bor. I inledningsscenen presenteras byn rakt ovanifrån. Mot det svarta golvet ser vi husens väggar uppmålade och på marken får vi information om vad de olika husen har för funktion, till exempel kan det stå "Olivias house" eller "Bens garage". I Dogville finns inga väggar och husen är inte möblerade för mer än vi ser användas. Hos författaren Tom finns ett arbetsbord och hos den blinde McKay står gungstolen som han sitter i. Mer behövs inte. Omgivningen runt staden är endast en vägg som tornar upp sig, på dagen är den vit och på natten är den svart. Att säga att det inte finns väggar i Dogville är förresten en halvsanning. Staden är en helt vanlig stad men som publik ser vi inte några fasader. Allt vi ser är det svarta hårda golvet med informerande text ditsprayad.

Det hela blir som en sorts hybrid mellan teater och film och många gånger är det väldigt roligt hur man har utnyttjat stilen. Det är väldigt häftigt att se starka intima scener äga rum samtidigt som man kan se igenom väggarna till grannen som står och diskar. Samtidigt är det väldigt fantasieggande att behöva fylla i själv med information om hur det egentligen ser ut. Varje gång någon lämnar ett hus och öppnar en osynblig dörr sitter jag och småfnissar lite för mig själv.

För att komma till själva handlingen så handlar den om Grace (Nicole Kidman) som har flytt från ett gäng gangsters och gömmer sig i Dogville. Hon väljer att stanna och får hjälp av den vänliga Tom som övertalar den lite mer skeptiska bybefolkningen att hon ska stanna. Grace får bo i byn i utbyte mot att hon hjälper till med olika sysslor. Efterhand som hon lever i dne lilla byn förändras relationen mellan henne och invånarna och Grace upptäcker sakta men säkert att allt inte är så vackert och vänligt som det först verkade.

Känslan jag hade direkt efter att ha sett filmen är att det är en riktigt hemsk film. Den är cynisk, brutal och samtidigt väldigt väldigt känslostark. Som tittare får man bevittna hur svåra omständigheter och fördomar kan leda till extremt illa behandling, övergrepp, det är helt klart lätt att tappa hoppet för mänskligheten. Trots det så är det något med den här grymma historien som tilltalar mig. Det här med att dra saker till det extrema blir väldigt effektift då det redan är klart att den här filmen inte vill visa verkligheten som den är.

Det finns dock några saker som jag stör mig på med filmen och det har att göra med själva stilen i sig. Även om historian är väldigt engagerande så kan jag aldrig riktigt komma ifrån det faktum att det är en film jag tittar på. Det beror inte bara på scenografin utan även genom klippningen som jag inte alls tycker är bra hela tiden. Man har i alldeles för hög grad använt sig av jumpcuts mitt i scener som helt förstör rytmen. Jag är säker på att det är ett medvetet stilval men det tilltalar inte mig, det är mest irriterande.

Detta är helt klart en spännande film, och då menar jag spännande i den meningen att den gör mig som tittare väldigt aktiv och förvränger många idéer om hur en film ska se ut. Samtidigt är den väldigt karg och brutal, vilket kan vara väldigt befriande. Den här filmen sätter igång väldigt många tankegångar och det är det bästa tecknet på att det här är en bra film. Jag rekommenderar verkligen den här filmen till er som inte har sett den än. Du kommer kanske inte gilla allt du ser men förhoppningsvis kommer den att vara lika tankeväckande och fantasieggande som den var för mig.

The Boat that Rocked (2009)

Richard Curtis är en man som vet vad han gillar. Tidigare har han bland annat gett oss Notting Hill och Love Actually. Båda filmerna tycker jag är ganska bra faktiskt, framför allt Notting Hill då men det märks i alla fall att grabben gör filmer som han själv vill se. Här har man försatt handlingen till 60-talets England. Ute på internationellt vatten ligger en stor båt där ett gäng män sänder piratradio under namnet Radio Rock. Det här retar förstås gallfeber på regeringen som försöker stoppa sändningarna. Det är väl på något sätt ramen för handlingen men framför allt är detta en film om hur vilt man kan ha det på en båt.

Temat för filmen är faktiskt ganska roligt men alltför stort fokus har lagts på skämt. Om man räknar bort alla menlösa och gubbiga skämt så är det här faktiskt en riktigt hyffsad film. Problemet är bara att de här skämten fyller majoriteten av filmens speltid. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket trams man har lyckats klämma in i den här filmen. Alla har sex med alla och det finns liksom inga gränser.

Huvudpersonen James som får vara den osäkra oskulden är faktiskt en riktigt usel karaktär och förhållandet med den lösaktiga Marianne är bara helt uppåt väggarna. Jag köper det inte en sekund. Man kan åtminstone säga att vi som tittare inte får några moralkakor kastade på sig för någon sorts moral verkar ingen ha över huvud taget.

Men allt är faktiskt inte värdelöst med den här filmen. Faktum är att vissa delar är riktigt bra. Philip Seymore Hoffman gör till exempel en perfekt roll som den stencoole radioprataren The Count och en viss scen som involverar te och kakor är ganska gullig faktiskt. Men framför allt så är det känslan av den rebelliska piratstationen som är rolig. Detta tas fram riktigt bra genom det lysande soundtracket med en massa rockklassiker av till exempel Jimi Henrix, The Who, Jeff Beck mm. Det bästa i filmen är dock användandet av Procul Harums "A Whiter Shade of Pale" som är höjdpunkten i filmen enligt mig.

Om man ska sammanfatta den här filmen så kan man säga att inramningen är väldigt bra. Temat är roligt och engagerande men allt för mycket flams och trams runt omkring förstör filmen. Många gånger sitter jag och skäms över hur illa det är. Detta är helt enkelt en väldigt ojämn film. Den har sina toppar och den har en hel del djupa dalar.

The Butterfly Circus (2010)

Jag har en förkärlek för kortfilm. Det är nog något som kommer när man gör en del egen film. Kortfilmen är en otroligt viktig inkörsport för sådana som senare vill jobba med långfilm eller dramaproduktioner eller liknande. Det skrivs och talas alldeles för lite om kortfilm vilket är synd för det är verkligen något som blir större och större. Kortfilmen har verkligen många kvaliteter och jag tycker egentligen inte att det går att se på en kortfilm som en avkortad långfilm utan det finns verkligen många användningsområden som inte alls finns för långfilm på samma sätt och det är väldigt intressant tycker jag. Framför allt kan man ta ut svängarna mycket mer tycker jag.

Jag vill ha ambitionen att skriva en del om kortfilm på den här bloggen för jag tycker att det är värt att uppmärksammas och det görs verkligen väldigt mycket bra på det området. Först ut blir en film som jag för ett tag sedan fick länkad till mig av en god vän. The Butterfly Circus är regisserad av Joshua Weigel och han fick det allra första Clint Eastwood Filmmaker Award för filmen. Här kommer den i sin helhet:


The Butterfly Circus - HD from The Butterfly Circus on Vimeo.

Filmen berättar historien om den kringresande Butterfly Circus som drivs av den charmerande Mr Mendez. När cirkusen besöker en carneval stöter han på Will som är arm- och benlös och blir uppvisad där för allmän beskådan. Mr Mendez tar med honom till sin cirkus och visar honom en helt annan värld.

Jag tycker verkligen om det här. Jag kan tänka mig att det sticker lite i ögonen på vissa med klyschorna som förekommer men jag köper det verkligen ändå. Det här med den kringresande cirkusen är något som verkligen tilltalar mig och det är fantastiskt vilken värld som byggs upp framför mig. Fotot är väldigt snyggt och musiken likaså. Det är rakt igenom välproducerat och helt underbart.

She's the one (1996)

För ett ganska bra tag sedan köpte jag ett dvd-fodral innehållandes tre stycken romantiska komedier. Anledningen till detta var att en av dem var När Harry mötte Sally, vilket är en personlig favorit som jag under en tid hade suktat efter att äga utan att hitta den någonstans. De andra hade jag inget intresse alls av. Men det är väl ingen idé att äga en film utan att man ser på den och det lagom slaskiga humöret kändes som ett bra tillfälle, så valet föll på She's the one av Edward Burns med bland annat Jennifer Aniston och Cameron Diaz.

På baksidan kunde man läsa att detta är en rolig och ironisk romantisk komedi som handlar om två bröder som hamnar i ett triangeldrama med den enas exflickvän som startar en tävling mellan de båda trots att de är gifta. Jag kan inte säga att det är riktigt vad jag upplevde. Jag har faktiskt mycket svårt att definiera vad den här filmen handlar om. I centrum har vi de båda bröderna som har ett förhållande, och sen inte har det, och sen har någon det igen. Jag har verkligen försökt hitta en röd tråd i den här filmen men det är väldans svårt. Man kunde tycka att Heather, som är någon sorts gemensam nämnare mellan bröderna, skulle driva storyn framåt men i slutändan blev hon bara någon sorts biroll som inte alls var intressant.

Så, för att komma till hela den här grejen med att det här skulle vara en ironisk film så är det nog den saken som är mest störande. Det märks verkligen att man har velat vara ung och häftig genom att ha någon sorts Woody Allen-känsla över dialogen men det räcker inte med att vara gnällig och osympatisk. Man måste faktiskt ha något att säga som känns någorlunda trovärdigt för att det ska fungera.

En rolig sak som jag noterade när jag läste om regissören Edward Burns var hans debutfilm Bröderna McMullen. Det är väl en hyffsat känd film men jag ska erkänna att jag inte har sett den. Det är dock lite intressant när man tittar på rolllistan. Som två av de tre bröderna hittar vi Edward Burns och Mike McGlone som av händelse råkar vara bröderna i She's the man. Och inte nog med det så spelas Edwards tjej i båda filmerna av Maxine Bahns. Nu pratar vi alltså om ett års mellanrum. Bra jobbat Edward.

Nej det här var inte alls en bra film. Berättelsen har ingenting som intresserar mig och inte ens en handling som går att följa. Dialogen är urusel och ingen av de ändå relativt etablerade skådespelarna gör ett bra jobb. Med undantag av John Mahoney (Känd som pappan i Frasier) som faktiskt lyckas göra en sympatisk roll som pappan. Kan inte rekommendera den här filmen till någon, det spelar ingen roll hur slaskigt humör ni är på.

Flawless

Han har en plan. Hon har ett motiv. Där har ni premissen för denna rulle från 2007. Det är 60-tal i USA och Laura Quinn är en framgångsrik affärskvinna inom diamantindustrin men möter en mängd motgångar i den mansdominerade världen. Tillsammans med städaren Hobbs bestämmer hon sig för att plundra sitt eget företags bankvalv. De båda huvudrollerna spelas rutinerat av Demi Moore och Michael Caine.

Det här är verkligen en film som inte gör en besviken, men samtidigt gör den inte så mycket mer. Det är stiligt, trovärdigt och lite sådär lagom smart, men så värst spännande är det inte hela tiden. Det här är väl ännu en film om det perfekta brottet skulle man kunna säga. På samma sätt som jag brukar tycka att den här typen av film är ett säkert val i filmlådan så har filmskaparna spelat säkert. Moore och Caine spelar övertygande, fotot är snyggt och soundtracket är bra och passande för temat.

Något som ändå känns skönt med filmen är att allting är väldigt trovärdigt. Jag känner verkligen med Quinn när det går dåligt med hennes jobb trots att hon har lagt ner så mycket arbete och även fast det är väldigt drastiskt så kan jag köpa att hon väljer att råna chefen när chansen kommer. Det finns verkligen ett motiv och det är ju absolut en bra sak. Att någon är så begåvad som Quinn och ändå bara lyckas bli städare hade också kunnat vara svårt att köpa men det förklaras och känns trovärdigt.

När filmen är slut har man blivit lagom överraskad och har haft det ganska trevligt. Det här kan vara en bra film att titta på en lat kväll. Framför allt är det en rolig miljö att befinna sig i och det gör man tack vare att arbetet med sceneri och kostym är välgjort samt att Moore och Caine spelar såpass trovärdigt.

Belle & Sebastian och ticnetkrångel

Sådär nu har jag äntligen beställt biljetter till en konsert med Belle & Sebastian på Cirkus i april. Kan inte säga att det var en enkel sak att göra. Det stora problemet var att jag hade fått presentbiljetter som jag tänkte betala med. Nej se den gubben gick inte. Det enda sättet som finns för att betala med presentbiljetter är på ett ATG-ombud men den möjligheten hade arrangörerna valt att ta bort. Tack. Lösningen blev alltså att jag fick köpa biljetter på internet och sedan posta mina presentbiljetter tillsammans med mina bankuppgifter för att få pengarna tillbaka. Känns ju som att man kunde ha löst det på ett bättre sätt. Återstår bara att skicka brevet till ticnet. Funderar starkt på att skriva brevet på ett hemligt språk och skicka med ett tillhörande chiffer. Så de också får något att göra menar jag.

Nåväl. Här är vad jag har att se fram emot i alla fall:

Kan inte säga att jag har väldigt stor koll på Belle & Sebastian men jag gillar verkligen det jag har hört. Det känns alltid så himla gemytligt och äkta med dem. Det märks att det finns en sann musikglädje och det är väldigt roligt att de ständigt utvecklar deras sound och framför allt att de aldrig verkar göra samma låt två gånger, till skillnad från många andra band. Ska bli kul att se dem och framför allt att gå på en konsert med ett band som jag inte har stenkoll på. Har gjort det ett par gånger förut och det har faktiskt nästan alltid blivit bra.

Seraphim Falls

Helgens film blev ett återseende av westernfilmen Seraphim Falls från 2006 med Pierce Brosnan och Liam Neeson i huvudrollerna. Jag är ett fan av westerns och tycker att det är väldigt härligt med dessa nygjorda westernfilmer som hyllar den gamla westerngenren samtidigt som de gör något eget och modernt av det och kom ihåg den här filmen som ett perfekt bevis på att western är en genre som fortfarande fungerar väldigt bra.

Filmen tar sin början i en snötäckt skog där Gideon (Brosnan), en sliten före detta överste i inbördeskriget med ett mustigt skägg sitter vid sin brasa. Plötsligt far en pistolskula genom luften och träffar honom i axeln. Han tar till flykt från vad som visar sig vara Morsman Carver som har kommit för att betala tillbaka för en händelse under kriget, tillsammans med sina fyra kumpaner. Jakten ska bli lång och slitsam för de båda.

När jag först såg den här filmen för något år sedan blev jag väldigt tagen av den snygga westernmiljön och den engagerade kampen mellan de båda männen. Efter att ha sett den ännu en gång är jag lite mer tveksam. Faktum är att den här filmen har en oerhört bra grundidé och prestationerna från både Brosnan och Neeson är det verkligen inget fel på men filmen lyfter verkligen inte ordentligt. Det är helt enkelt för många saker som är lite för slarvigt gjort.

Det märks att man har gjort en stor grej av att filmen ska röra sig från kalla vinterlandskap till stekheta öknar men hur tusan gick det till? Det hade inte skadat att visa en och annan grön skog någonstans där i mitten. Båda miljöerna är väldigt snygga och övertygande men jag köper inte att man kan rida mellan dessa miljöer på två dagar. Filmen tappar väldigt mycket på en sådan enkel detalj som att berätta att tid har gått. När jag som tittare uppfattar att vi är på samma dag som i början av filmen pratar en av karaktärerna om att 18 dagar har flutit. Faktum är att bara två stycken nätter visas under hela filmen och det är synd för det känns som att filmen försöker berätta om en lång och episk jakt genom Amerika och det förmedlas inte.

Mot slutet får vi även känna på lite symbolism i form av någon sorts spökkaraktärer som dyker upp och förmedlar lite tankar kring rättvisa, karma och liknande. Även här är det bra tänkt men jag hade nog hellre tagit till mig sådan budskap mellan de båda huvudrollerna som egentligen personifierar alla dessa tankar själva.

Sammanfattningsvis är det här en bra film men genomförandet motsvarar inte helt och hållet ambitionerna. Jag hade mycket hellre sett att man stannade kvar i de fantastiskt fina vintermiljöerna i hela filmen och bara lät Pierce och Neeson göra sin grej. Det är absolut en underhållande film men om man bara hade spenderat lite mer tid på att knyta ihop manuset ordentligt kunde det ha blivit mycket bättre.

Hej och välkommen

Hejsan. Eftersom detta är en alldeles färsk blogg tänkte jag att det obligatoriska presentationsinlägget kunde vara på sin plats.

Mitt namn är Johan, jag är 20 år, kommer från Västerås och studerar just nu Rörlig Bild på Högskolan Dalarna i Falun. I den här bloggen tänkte jag dela med mig av mina tankar kring film. Jag reflekterar över filmer jag sett, filmer jag ser fram emot att se eller helt enkelt över film i största allmänhet. Möjligheten finns även att jag skriver om något annat trevligt eller intressant som jag har lust att dela med mig av.

Jag har ingen ambition att recensera eller sätta betyg på filmer utan jag tänker att jag helt enkelt delar med mig av mina tankar kring filmer jag har sett, nya som gamla, bra som dåliga. Sådant som jag finner intressant helt enkelt. Det kan förhopningsvis även leda till att någon som läser det har åsikter som de vill dela med sig av i ämnet. Det brukar ofta finnas en hel del åsikter kring filmer enligt min erfarenhet och det välkomnas såklart. Håll gärna utkik här efter framtida inlägg.

Tjing!