Robin Hood (2010)

Nu var det ett tag sen. Intensiva arbetsveckor med nyhetssändningar på skolan har lett till att bloggen har blivit bortprioriterad. Det är fortfarande en himla massa att göra men jag tycker nog att jag hinner slänga in en liten text i alla fall. I helgen blev det en titt på den nya tolkningen av den klassiska Robin Hood-sagan.

Filmen utspelar sig under tiden som leder fram till att Robin Hood blir den laglösa mannen som stjäl från de rika och ger till de fattiga. Historien börjar med Robin som misslyckad soldat i Frankrike och efter att ha hamnat på villovägar stöter han och sitt gäng ihop med en konvoj som färdas hem med den döda Kung Richards krona. Det här blir deras biljett hem som snart för dom till Nottingham och leder in dem på en fejd mot den nytillsatte Kung John. Jag är inte så himla insatt i orginalhistorien men visst har man haft ganska fria tyglar med hur allting är.

Under filmens ganska långa speltid är det väldigt mycket som ska betas av när det gäller alla vändningar kring Kung Johns styre och konflikten med Frankrike. Det blir en himla massa politik och jag måste erkänna att jag inte hänger med speciellt bra. Allt är väldigt ofokuserat och ambitionen att förklara alla bakomliggande faktorer gör det bara ointressant och onödigt komplicerat.

Rent tekniskt så fungerar det mesta ganska bra. Fotot är snyggt och ljudet helt okej. Däremot kunde man ha lagt ner mer tid på musiken som enligt min smak bara är ett fånigt försök till att göra något pampigt. Man hade även kunnat lägga ner mer tid på att göra kläder och rekvisita som har något med medeltiden att göra. Var det någon som köpte att fransmännen kom i båtar som var exakt likadana som de från landstigningen i Normandie under andra världskriget? Jag gjorde det inte i alla fall.

Det stora problemet med filmen som jag ser det är att det inte finns någon tydlig konflikt. Som jag ser det borde Kung John vara filmens skurk och det verkar också vara vad som förmedlas. Att låta Robin Hood och Kung John motvilligt slåss tillsammans mot Fransmännen som en pampig slutstrid blir ett rejält antiklimax. Alla problem som har byggts upp kommer aldrig till ett avslut utan det lämnas bara öppet eftersom alla de problemen rimligtvis ska finnas kvar när den riktiga historien börjar.

Av allt att döma kommer det en uppföljare på det här. Det finns för många ouppklarade konflikter för att låta bli. Det kommer antagligen visa sig att det här bara var en upptakt som egentligen var helt onödig.

Symmetry (2011)

Dags för ett kortfilmstips! Jag såg precis den här videon och kände att det förtjänade en post här på bloggen. Detta är ingen kortfilm med story utan bara en samling bilder som skapar ett fantastiskt uttryck. Symmetri är temat, men lika mycket är det asymmetri skulle jag säga. En liten video om hur saker hänger ihop och om hur saker liknar och skiljer sig från varandra. Det går att läsa in väldigt mycket i den här korta filmen samtidigt som vissa säkert inte gör någon tolkning alls på den. Jag tyckte i alla fall att den var väldigt fin.

The Other Guys (2010)

Vad händer när stadens absolut bästa och coolaste poliser dör och de andra grabbarna i kåren får ta över? Uppenbarligen går allt käpprätt åt helvete.

Will Ferrell är rolig. Inget snack om den saken. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att han är en av de roligaste komikerna just nu. I det här filmen som hanndlar om två misslyckade poliser som får chansen att själva bli hjältar, får han vid flera tillfällen chansen att visa detta. Hans perfekta timing och känslan för att göra riktigt utflippade saker på ett trovärdigt sätt är riktigt roligt. Mark Wahlberg är helt okej.

Det här är en film som har en hel del scener som är riktigt roliga men det är ironiskt nog där som problemet ligger. Författarna verkar ha haft alldeles för roligt åt alla scener som de vill klämma in att de glömde bort att det måste finnas en story också. Faktum är att filmen aldrig riktigt började, man blir bara inslängd i vansinnet direkt och känslan av att inte veta vad som händer försvinner aldrig riktigt. Att man sedan har valt att förlägga själva mysteriet kring någon sorts obegripligt ekonomiskt brott gör inte direkt saken bättre.

Det var faktiskt inte förän eftertexterna som jag upptäckte att någonstans där under allt fåneri så döljer sig ett budskap om att man ska respektera arbetarklassen. Eftertexterna pryds nämligen av olika typer av statistik kring vilka gigantiska löner företagschefer tar ut och så vidare. Ett nobelt budskap helt klart men väldigt synd att det inte alls kom fram i själa filmen.

Men visst finns det roliga tillfällen. Den långa utläggningen om tonfiskar som äter lejon är en av dem. Samtidigt så är det väldigt mycket som inte är speciellt roligt. Sammantaget är intrycket av The Other Guys att jag lika gärna hade kunnat välja ut de roligaste scenerna och bara kolla på dem för sig. Det är inget direkt bra omdöme för jag vill kunna sugas in i storyn och bli engagerad, inte bara se en samling sketcher.

Blåsningen (1973)

När jag återsåg den här filmen hade jag vaga men goda minnen av den och efter titten fick jag bekräftat att det här är en klockren film och antagligen den bästa i genren. Temat kring ett gäng gentlemannaskurkar som genomför en stor stöt har varken förr eller senare behandlats med så mycket intelligens och charm som här.

Historien handlar om en ung con man i amerikanskt 30-tal spelad av Robert Redford som söker hämnd för sin kompanjon som har blivit brutalt mördad. Han söker sig till en annan bedragare spelad av Paul Newman och de smider tillsammans en komplex plan för att ge tillbaka.

Redan från början märker man att det här är en speciell film. Hela inramningen med kapitel som snyggt illustreras med handmålade titelskärmar ger filmen en egen sorts charm och trovärdighet. Skådespeleriet är bra och hela storyn är så välskriven in i minsta detalj att det är en fröjd att titta på. Tvistarna fram och tillbaka är oväntade utan att kännas framkrystade och slutet är verkligen precis så bra som det kan bli. En höjdpunkt är annars sekvensen på tåget där Paul Newman spelar berusad.

Det här är en genre som tilltalar mig väldigt mycket. Hela tanken med ett gäng som driver igenom den perfekta kuppen finner jag oerhört spännande och att det sedan görs med sådan elegans är en fröjd. Jag imponeras verkligen av hur de har lyckats göra en film som har ett väldigt tydligt mål och samtidigt inte tappar bort sig någonstans på vägen. Det är underhållande och genomtänkt rakt igenom och jag älskar det.

Wear it Like a Crown

Jag är som i ett lyckorus. Har precis kommit hem från en föreställning med Cirkus Cirkör och jag är helt fascinerad av vad mycket häftiga saker scenkonsten har att erbjuda. För det här är verkligen konst när det är som allra bäst. Det här är inte en vanlig cirkus som bara drivs av att publiken ska bli imponerad av hur duktiga artisterna är. Det är också en lek med ljus, scenografi, teater, rörlig bild och en vacker dans. Allting tonsatt av fantastisk musik av Rebekka Karijord.

Ensamblen består av sex stycken udda karaktärer som alla har olika knäppa personligheter och färdigheter. Det är blandningen av nummer som gör det hela så häftigt. Allt från jonglering med motorsågar till vågade trapetsnummer, ett häftigt domino och akrobatik i en gigantisk plastpåse. Emellan får vi en hel del tramsigheter som ibland är lite väl tramsiga men oftast bara roliga.

Jag känner mig så oerhört nöjd med kvällen. Hela den kreativa blandningen av imponerande akrobatik och jonlering med dans och scenshow är helt fantastisk. Jag är helt kär i cirkusgruppen och hela konstformen. Det här var verkligen vackert. Passa på att se detta om ni får chansen!

Fantastic Mr. Fox (2009) vs Garden State (2004)

För några dagar sedan lekte jag och några klasskompisar en lek. Vi körde en filmduell, vilket helt enkelt innebär att två parter väljer en varsin film som underlag för en diskussion om vilken som är bäst. En ganska knäpp lek men förvånandsvärt rolig om det handlar om intressanta filmer vilket det gjorde. Jag var företrädare för Garden State och fick duellera mot Fantastic Mr. Fox. Jag hade tyvärr inte sett den vid tillfället men det hindrade inte att många diskussioner uppkom kring likheter och skillnader. Nu har jag sett den och tänker därför en gång för alla göra min jämförelse mellan de båda filmerna som egentligen inte har ett dugg med varandra att göra.

Karaktärerna
Garden State handlar om den deprimerade Andrew som tvingas åka hem för sin mammas begravning. Där möter han sina barndomskamrater och den färgstarka Sam som bor hemma med sin mamma och en hel drös med husdjur. Tillsammans återupptäcker de en livslust som aldrig har funnits där tidigare. I det här samhället finns även en massa personer som alla verkar ha fastnat i en gymnasiementalitet vilket Andrew har ganska svårt för.

Fantastic Mr. Fox å andra sidan handlar om Herr Räv som har avstått från livet som hönstjuv för att istället leva ett lugnt liv tillsammans med sin familj. Runt om honom finns en värld med ett stort galleri av djur som på ett väldigt komiskt sätt har väldigt mycket mänskligt för sig samtidigt som deras djuriska karaktär kommer fram. Antagonisterna är människorna som driver stora gårdar. Människorna har samma dominanta relation till djur som i verkligheten samtidigt som de är medvetna om att djuren har hem med möbler och så vidare. En väldigt rolig kontrast helt klart.

Båda filmerna har ett ganska stort galleri med karaktärer men Fantastic Mr. Fox har genom deras karaktärer lyckats skapa en speciell värld med det roliga förhållandet mellan djur och människor. Garden State har fantastiska karaktärer men det blir nog en marginell vinst för räven.

Musiken
Båda filmerna har ett väldigt välarbetat soundtrack. I Mr. Fox är soundet väldigt mycket åt amerikansk söder. Många av låtarna har något marchband över sig vilket ger en speciell känsla. Utöver det så förekommer en hel del låtar med Beach Boys. Helt klart så fungerar musiken bra ihop med filmen.

Det är dock ingenting emot musiken i Garden State. Här har man samlat en massa helt fantastisk musik av till exempel Coldplay, Nick Drake och Simon & Garfunkel. Många gånger är det musiken som får sköta berättandet, det är så otroligt bra sammansatt och riktigt vackert många gånger. En klar seger för Garden State.

Handlingen
Garden State är berättelsen om hur Andrew kommer tillbaka till sin hemstad och tvingas konfronteras med sin relation med sin far och samtidigt hur han hittar en väg tillbaka till sig själv. Själva stommen är ganska klyschig men fungerar så otroligt bra. Den är också ofta en ursäkt för att klämma in scener som fungerar väldigt bra på egna ben men som tillsammans berättar något väldigt fint.

Här har vi nog den största kontrasten. Där Garden State kan vara lite ojämn ibland så är Mr. Fox mer jämnt flytande. Den handlar om Mr Fox som kämpar mot de tre onda bönderna Buggis, Bunce and Bean. Dock så är det alldeles för rörigt berättat. Handlingen flyger fram och jag rycks egentligen aldrig tag ordentligt i handlingen. Jag skrattar många gånger men handlingen har jag inte så mycket för.

Sammanfattning
Det här är två filmer som på pappret är väldigt olika. Tittar man djupare så finns det dock många likheter. Båda har en story som inte alltid är så drivande utan ger plats åt sidospår för ren underhållning. Både karaktärerna och musiken får ta mycket plats. Den största skillnaden är dock att Fantastic Mr. Fox för mig är ett roligt tidsfördriv medans Garden State tar tag i mig på ett helt annat sätt. Den må vara pretto ibland men den får mig att känna saker och därför är det den solklara vinnaren.

Apollo 13 (1995)

Ibland känns det som att jag ligger väldigt långt efter. Jag tänker att det finns så himla mycket filmer som räknas som klassiker som jag ännu inte har sett. Å ena sidan så tänker jag mig att jag har en vag lista i huvudet över sådana filmer som jag någon gång måste se och å andra sidan så verkar det bara som att den listan blir längre och längre ju mer film jag ser. En film som jag har tänkt är en sådan film är Apollo 13. Det har känts som en modern klassiker. Såhär i efterhand är jag inte helt säker på varför.

Filmen handlar om rymdfärjan Apollo 13 som ska göra en färd till månen. Uppdraget hamnar i skuggan av den nyligen avklarade månlandningen av Neil Armstrong och vållar därför inget större intresse för omvärlden förän något går fel uppe i rymden och en riktig krissituation uppstår.

Filmen gör en sak väldigt bra och det är att man tillåter sig att flytta fokuset från själva spänningsmomenten och bearbeta saker som tumultet runt omkring händelserna i medier och hos familjer och klassiska teman som den amerikanska drömmen. För helt ärligt så är inte rymdscenerna speciellt spännande. Det är väl ganska rimligt egentligen när ambitionen är att göra en verklighetstrogen film på en riktig händelse. Det blir mest en massa tekniskt dravel och väldigt lite verklig fara som syns eller känns. De bästa scenerna är i stället de där till exempel Tom Hanks roll gör en livesändning från färjan ovetandes om att den inte sänds på tv eller de om hur tryckt stämningen är inom tremannabesättningen.

Det här är en välgjord film som har en del kvalitéer. Skådespeleriet är det inget fel på, inte det visuella heller men det här är inget som tar tag i mig direkt. Jag rycker på axlarna och bockar av den från listan.

Belle and Sebastian på Cirkus

Igår var en helt underbar kväll. Bara en sådan sak som att jag åkte till Stockholm i det bästa av sällskap är ju inte fy skam. Att sedan gå på konsert på Cirkus var riktigt mysigt, något jag inte hade gjort på länge och hade haft ett sug efter ett tag. Sedan var det en konsert med rutinerade och bedårande popgruppen Belle and Sebastian. Jag är riktigt nöjd.

Förband var det svenska hormonstinna bandet Those Dancing Days. Deras prestation kan väl sammanfattas med orden "full rulle". Ganska simpel musik i grunden men som spelas med ett tempo och en energi som är ganska uppiggande faktiskt. Musiken blev lite väl enformig och ljudbilden väldigt skräpig men en galet snabb trummis och en härligt flängig synthist gjorde det åtminstone till en kul upplevelse.

När sedan huvudattraktionen klev på blev skillnaden ganska tydlig mot förbandet. Ungdomlig energi ställdes mot rutin och musikalisk mogenhet. Belle and Sebastian spelar otroligt medryckande och fint melodisk musik. De lyckas perfekt med att förmedla sitt sound och allt låter precis som det ska. Ingenting är skränigt eller bullrigt utan alla instrument kommer fram i perfekt symbios. Att sedan settingen är utökade med diverse stråk och blås gör det bara ännu bättre.

Stämmningen är på topp i publiken och bandet bjuder flera gånger på sig själva när de skämtar, springer runt i publiken, drar upp folk på scen och annat roligt. Det är roligt och atmosfären känns inbjudande och kravlös. Det här var en väldigt rolig och musikalisk kväll och jag känner mig glad och har inga problem i världen för en stund. Det är väl precis vad det handlar om.

Nausicaä från Vindarnas dal (1984)

Hayao Miyasaki är speciell, det får jag ändå ta att medge. Jag tror inte jag är ensam här i Sverige om att ha en ganska sval relation till anime, de speciella animerade filmerna från japan. Konstformen har väl mer och mer satt sina spår här i väst och visst finns det numera en hel del japanofiler i Sverige men för gemene man är det nog inget som man tittar på till vardags. Men nog är det skillnad med Miyasaki. Han måste ändå betraktas som mästaren av det här mediet och med filmer som Spirited Away och Min Granne Totoro har han verkligen blivit stor i hela världen. Hans filmer är underbart vackra med en idérikedom och ett berättarmässigt djup som är svårslaget.

Nausicaä är en av hans första egna långfilmer och på många sätt en mycket mer vuxen och mörk historia än hans senare verk. Det är en dystopisk framtidsvision om en värld som nästan helt har kollapsat. Berättelsen handlar om prinsessan Nausicaä som lever i en avlägsen lite by nära en av de stora giftskogarna som har brett ut sig över världen. I de här skogarna lever stora träd och gigantiska insekter som inte är att leka med. När två krigslystna nationer försöker bränna ner skogarna måste Nausicaä stoppa vad som kan komma att bli världens undergång.

Det är svårt att hänga med i svängarna ibland i den här storyn. Det är en ganska komplex värld som byggs upp och ibland är det inte lätt att hänga med på vem som håller på vem. Bortser man från de sakerna så har dock historien väldigt mycket att ge. Världen är väldigt fascinerande och i den ligger ett väldigt starkt miljöbudskap som klingar lika väl nu som då samtidigt som det har sin egna orginella twist.

Bilderna är som vanligt otroligt vackra. De stora landskapen och det fantasifulla växtriket i sig är väldigt underhållande att titta. Tillsammans med de häftiga scenerna när Nausicaä flyger runt på sin glidflygare kommer också världen helt till sin rätt. Dock kan jag tycka att upplevelsen hade kunnat förstärkas ytterligare om ljudarbetet hade varit mer påkostat. Filmen består av väldigt få ljud och det sätter sina spår tyvärr.

Det här en något mer mörk film än vad man kanske är van vid att se utav Miyasaki men det är verkligen inget negativt och jag tycker absolut att filmen fungerar för en bred publik. Rent tekniskt märks det ibland att den har en hel del år på nacken och berättelsen blir lite väl krånglig ibland men har man överseende med det så är det här en underbar filmresa som jag verkligen kan rekommendera.

The worlds greatest extra

Kände att jag var tvungen att skriva lite kort om den här montagevideon som en klasskamrat har knåpat ihop. Den har väldigt snabbt spridit sig på webben och har nu över trehundratusen views på youtube. Skitkul tycker jag. Själva videon är hur som helst en samling klipp om den hårt arbetande statisten Jesse Heiman som har en meritlista de flesta bara kan drömma om. Samtidigt som han verkar ha nischat in sig på en viss typ av roller så lyckas han vara överallt. Ta en titt.

Jackie Brown (1997)

Quentin Tarantino vet man verkligen var man har. Det var ett tag sedan han gick från att vara den där creddiga regissören som gjorde unga och häftiga filmer till att göra stora Hollywood-projekt och bli flerfaldigt hyllad. Det är kanske inte längre lika coolt att säga att man gillar hans filmer men samtidigt är det inte många som säger emot. Grejen med Tarantino är att han aldrig slutade att göra sina filmer. Han gör precis de filmer han vill och han gör det jävligt proffsigt och bra. Det är därför han är så omtyckt av både publik och kritiker.

Det här var första gången jag såg denna rulle som tillhör en av de mindre uppmärksammade på Quentins meritlista. Den handlar om Jackie Brown som tvingas spela ett dubbelspel mellan två poliser och gangstern Ordell. Poliserna vill åt Ordell när han planerar att smuggla in en stor summa pengar från Mexico men den tuffa Jackie har helt andra planer som hon tänker sätta i verket.

Det finns två saker som gör att jag uppskattar Tarantinofilmer så mycket. Det ena är musiken och det andra är snacket. Den här filmen har nästan uteslutande fokuserat på det. Filmen är fylld med en massa underbara karaktärer som inte är rädda för att säga vad de tycker och ingen verkar ha något rent mjöl i påsen. Att följa de långa men ack så intensiva dialogerna är väldigt underhållande. På det har vi då musiken som här kanske får ta ännu lite mer plats än vanligt. Soundtracket osar soul och bandet Delfonics får en del i storyn. En låtarna på soundtracket har huvudrollsinnehavaren Pam Grier spelat in för övrigt, vilket är en rolig detalj.

Det här är väl inte en av Tarantinos mest spektakulära filmer men det gör inte alls mycket för mig. Handlingen är inte väldigt driven men den är ändå smart berättad. Allt det viktiga finns där ändå: Helt underbara karaktärer, grym dialog och massor med bra musik. Allt är som det ska helt enkelt. Det finns en hel del typiska signaturer som kameravinkeln från bakluckan eller de långa snygga tagningarna.

Favoritdelen i den här filmen är allra sista bilden som är riktigt schysst. Vissa saker gör bara Tarantino och han gör det riktigt jävla bra.

Breaking and Entering (2006)

När Anthony Minghella 1996 gjorde Den Engelske Patienten så gjorde han en riktig klassiker. Han berättade en historia om kärlek och svek och placerade berättelsen i andra världskrigets Afrika, en miljö som inte var alltför välkänd för publiken. En av de största styrkorna med den filmen var dock att den vågade ta tid på sig och gå in på djupet i historien. Tio år senare gjorde han Breaking and Entering som på många sätt har likheter med Den Engelske Patienten men i stället utspelar sig i Kings Cross i London. Det här blev den sista filmen Minghella regisserade innan han dog 2008.

Historien kretsar kring landskapsarkitekten Will (Jude Law) som jobbar med det stora projektet att bygga om Kings Cross som anses vara ett problemområde i London. Hemma har han problem att hantera förhållandet med sin sambo (Robin Wright Penn) och hennes autistiska dotter. När kontoret utsätts för ständiga inbrott beslutar sig Will för att ta reda på vem det är och kommer snart på den unga pojken som har en stor talang för parkour. Will försöker ta reda på mer om vad som försigår genom pojkens mor Amira (Juliette Binoche).

Det här är en film som består av många olika handlingstrådar men det som är så slående är att det hålls ihop otroligt bra i slutänden. Alla olika komponenter känns som en betydelsefull del av historien och det är väldigt trovärdigt. Handlingen i den här filmen har många likheter med Patienten, då det centrala temat är otrohet. Det fungerar bra och ett stort plus är att man verkligen har förstått att man inte kan göra en film på det temat och hitta på en lätt lösning på problemet. Det finns ingen deus ex machina utan allt får konsekvenser och precis så ska det vara i en film av den här typen.

Detta är inte en klassiker. Den kommer inte att vara ihågkommen som en tekniskt fulländad film eller en av de stora filmupplevelserna men den är helt klart värdig. Vid några få tillfällen blev jag lite uttråkad men för det mesta upplevde jag handlingen som bra och filmen fyllde sitt syfte kan man väl säga. Tycker du om renodlade brittiska dramor så kan jag absolut rekommendera den.

The Book of Eli (2010)

I filmväg finns det några saker som mitt pojkhjärta fortfarande är ganska svagt för. Det ena är såklart westernfilmer och det andra är postapokalyptiska filmer. Det ligger något oerhört spännande över känslan att något katastrofalt har inträffat och att mänskligheten måste kämpa för att överleva. Problemet med genren är att det nästan aldrig görs något ordentligt utan att filmerna i nio fall av tio går direkt till dvd-högarna på konsum. Det här är definitivt en av dessa filmer.

Eli (stabilt spelad av Denzel Washington) är en ensam vandrare som har en enda uppgift som han är beslutsam att genomföra. Solen har bränt sönder landskapet och många människor livnär sig numer på plundring och byteshandel. Eli bär på en bok som han är övertygad har kraften att styra upp världen igen. Han får dock problem när den brutale men smarta gangsterledaren Carnegie får nys om hans bok som han själv vill ha för att styra upp sitt imperium.

Jag vet inte om ni har listat ut det än men boken vi snackar om är bibeln. Det här är alltså en film som mer och mer smyger fram budskapet att saker och ting går riktigt illa när religionen försvinner. Lite motsägelsefullt dock när samma bok uppenbarligen skulle kunna leda till ett brutalt gangsterstyre. Kort och gott har vi en bok som är både är lösningen och orsaken till världens problem. Man får tycka vad man vill om kristen moral men det är inget för mig.

Om vi ska behandla själva händelseförloppet så börjar filmen väldigt snyggt med ett långsamt berättande om den ensamma vandraren tillsammans med ganska snygg musik faktiskt som är någon sorts orkestrerad hårdrock. Efterhand tar dock våldet över mer och mer och det blir lite väl blodigt och meningslöst många gånger. Ofta också helt orimliga strider som när Eli vid ett tillfälle står helt stilla på öppen gata och klarar sig utan en skråma trots att han blir beskjuten från alla riktningar. Hur är filmen rent visuellt då? Tja fotot är det gamla vanliga i den här typen av film: grått, grått och lite brunt. Utöver det så har solen fått ta över väldigt mycket och det bestående intrycket är grått och överexponerat. Man hade absolut kunnat göra något roligare.

Det finns dock vissa kvalitéer med filmen som jag inte riktigt hade väntat mig. Sättet som handeln fungerar på är ganska fiffigt och några roliga karaktärer flyger förbi som en mekaniker spelad av Tom Waits och ett visst äldre par som är rejält krutiga. Mest noterbart är dock sluttwisten som jag inte alls var beredd på. Det var en häftig twist som tyvärr inte hade all logik på sin sida men efter att ha läst lite teorier så tycker jag att det var en fräck grej men inte tillräckligt för att lyfta hela filmen.

Det här håller inte helt måttet. Det är underhållande ibland men jag får fortsätta vänta på den där klockrena postapokalypsen som inte riktigt har kommit än.

Ciderhusreglerna (1999)

Homer (Tobey Maguire) har växt upp på ett barnhem under mellankrigstiden. Där har han uppfostrats av läkaren Dr Larch (Michael Caine) till att själv få jobba på barnhemmet en dag. Men han har andra planer och flyttar iväg för att jobba som äppelplockare på en stor gård. Där får han tampas med komplicerade relationer och sin egen identitet.

En lärare som har oerhörd rutin inom filmbranschen sa en gång på en lektion att "alla filmer handlar egentligen om samma sak". Han utvecklade inte resonemanget mycket mer än så men det där fastnade för mig. Är det verkligen så enkelt som att alla filmer är varianter på samma tema, och vad handlar det om då? Kärlek, vänskap, sitt eget välbefinnande? Ju mer jag har tänkt på det desto dummare har jag tyckt att det är. Det är klart att om man vill så kan man hårddra det till att alla filmer handlar om livet men en sådan förenkling gillar inte jag. Alla filmer har något nytt att berätta tycker jag.

Igår kväll när jag tittade på Ciderhusreglerna kom det här påståendet tillbaka till mig för det här är en film som verkligen vill berätta om livet. Jag sitter och tittar och kan verkligen känna hur höga ambitioner Lasse Hallström har haft om att jag ska bli påverkad av den här filmen. Jag säger verkligen inte att det inte är hedervärt att vilja påverka folk men för mig blir det ofta alldeles för mycket av det goda ibland.

Problemet ligger nog i ivern att berätta om så mycket starka ämnen som möjligt som otrohet, föräldralöshet, krig, klasskillnader och kanske framför allt det känsliga ämnet abort. Det blir så mycket att inget egentligen blir fördjupat ordentligt. Inledningen kring barnhemmet är både fin och intressant men tappar nästan helt värde när det senare i princip försvinner helt från handlingen.

Jag tycker inte att det här är en dålig film. Miljöerna, det stabila fotot och bra skådespeleri (till och med från Tobey Maguire faktiskt) ger ett välproducerat intryck och det finns många teman i filmen som är väldigt engagerande. Problemet ligger helt enkelt i att Lasse vill berätta en film om livet självt. Han har inte riktigt förstått att det inte finns filmer som kan berätta allt. Oftast kan man säga mycket mer genom att berätta om något mindre. Det är vad jag tycker.

True Grit (2010)

Äntligen, äntligen äntligen har jag gått och sett True Grit. Det har varit nummer ett på listan över måstefilmer ett tag. På pappret var det väldigt mycket en film som tilltalar mig. Det är en nygjord westernfilm, den var oscarsnominerad och framför allt så är den gjord av bröderna Cohen. Man skulle kunna säga att förhoppningarna var höga och därmed också risken att bli besviken. Här är vad jag tyckte i alla fall.

Detta är underbat! Efter att ha gått ut ur biosalongen infinner sig känslan av att jag har sett den bästa westernfilmen som har gjorts på senare år, om man bortser från There will be blood möjligtvis. Handlingen kretsar kring den unga flickan Mattie som anlitar den skoningslöse Rooster Cogburn (Jeff Bridges) för att hämnas mordet på hennes far. De båda kommer även i kontakt med texasbon LeBoeuf (Matt Damon) som också vill åt mördaren av egna orsaker.

Med den här filmen har Cohen-bröderna verkligen dragit på ordentligt och det här är renodlad wester när det är som bäst. Det här är mer än bara en tribute till de klassiska westernfilmerna, det här är rakt igenom en riktigt bra westernfilm som utan tvekan kan mäta sig med filmerna från genrens storhetstid. Vi har en engagernade historia om hämnd, vi har olika viljor som liksom drar intrigen fram och tillbaka och spänningsscener som jag blir helt pirrig av. På det har vi en hel del grymma dialogscener som är precis så som bara bröderna Cohen kan göra och här får skådespelarna verkligen visa vad de går för.

Jag tycker verkligen om att man väljer att kretsa en westernfilm runt en fjortonårig flicka som visar sig vara väldigt tuff. Den debuterande Hailee Steinfeld gör en helt fantastisk skådespelarinsats och jag hoppas verkligen att det här inte är det sista vi får se av henne. Jeff Bridges gör en härligt avdankad och burdus typ och Matt Damon visar återigen att han är mästaren av att spela torrbollar. Samtidigt finns det mer djup än bara de allra tydligaste karaktärsdragen och det är en av anledningarna till att den här filmen är så bra. Varje person är komplex och har sina bättre och sämre sidor. Det är en samling starka personligheter men samtidigt är alla väldigt mänskliga.

Rent tekniskt så finns det heller inget att klaga på. Fotot är fantastiskt och det fungerar väldigt bra tillsammans med den väldigt klassiska musiken. Tycker absolut att Roger Deakins hade varit förkänt av en oscar för det här fotot. Innan jag såg filmen hörde jag lite missnöjda åsikter om klippningen och framför allt det stora användandet av toningar i vissa montage-scener. Jag ser det helt som en smaksak men för mig är det precis lagom omodernt så att det känns charmigt att ha med det i en film som den här.

Det här är verkligen precis i min smak. Det är western precis som det ska vara. Mina favoritfilmmakarbröder har gjort det igen kan man helt säga. Det här är en film som helt och hållet suger dig fast och håller dig kvar. Det är snyggt, nervkittlande, skitroligt, rörande och fantastiskt bra. Framför allt så är den välförtjänt av att kalla sig en western.

The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)

Det är sent på kvällen i London. Folk ragglar runt efter diverse krogbesök och plötsligt rullar en mystisk vagn in och fäller ut sig till en teaterscen och en skum föreställning äger rum. I centrum för showen är Doktor Parnassus som påstår sig ha magiska krafter och utlovar en resa in i sin egen fantasi. På väg mellan föreställningar så stöter de på Tony (Heath Ledger) hängandes i ett rep från en bro. Han kommer att påverka tillvaron för hela sällskapet och under ytan visar det sig att det döljer sig både skumma affärer med maffiabossar och pakter med djävulen.

Det här är alltså filmen som kom att bli Heath Ledgers sista film. Han dog innan inspelningen var klar och manuset fick lov att ändras för att få ihop historian. Det gick dock förhållandevis lätt eftersom handlingen redan var full av magi. I drömscenerna har därför Ledgers roll spelats av Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrel.

Jag ska gå rakt på sak här. Det hela håller inte ihop alls för mig. Hela historien är ett enda stort virrvarr för mig och det märks att filmen var körd redan från början men absolut värst blir det mot slutet. Jag hänger inte med över huvud taget när jag slängs fram och tillbaka mellan utflippade drömvärldar, ologiska intriger och snack med djävulen. Jag förstår att det hela har försökt göras med någon form av heder. Heath Ledgers död är självklart sorglig och det är väl fint tänkt att man försöker färdigställa filmen till hans ära men det fungerar helt enkelt inte. Det är som att man har gjort en omelettsmet med hela äggskalen i och sedan bränt vid den.

Oscarsgalan: en summering

Jaha då har jag hunnit vakna till liv igen efter oscarsparty och en sen natt med galan som jag såg tillsammans med ett stort och trevligt sällskap. Det här var faktiskt första gången jag orkade sitta uppe och titta på hela galan. Vad var intrycket då? Helt ärligt så var det otroligt trist. Försnacket hade lovat en stor och pampig gala med en fräsig modern scenografi som förändrades under galans gång. Nej inget sådant upplevde jag alls. Faktum är att det inte var mycket till underhållningsnummer alls. Vi fick någon sång och James Franco i en klänning men inget roligare.

Den stora anledningen till att galan var så tråkig var utan tvekan värdparet. Anne Hathaway gjorde några tappra försök att bjuda till men höll inte alls måttet men priset till årets torrboll går absolut till James Franco som under hela galan mest verkade vilja vara någon helt annanstans. Jag har aldrig varit med om maken till disträ programledare.

För att tala om priserna så var det väl egentligen inte så mycket överraskningar. Vinsten av bästa film och bästa manliga skådespelare till Kings Speech var väldigt väntat och likväl Natalie Portmans vinst för bästa kvinnliga skådespelerska. I övrigt var det måhända lite oväntat att Kings Speech fick regipriset och jag personligen blev lite bitter över att Alice in Wonderland, som jag inte alls gillar, vann för art direction och kostym.

Den enda stora snackisen om galan blev egentligen Kirk Douglas prisutdelningen som han helt och hållet krossade. Den farbrorn frambringade både skratt och ångest samtidigt när han slöddrandes malde på i evigheter. Lite mer vilda chansningar som att skicka fram Kirk hade inte skadat showen. Kom igen Hollywood vi vill ha intriger!

Garden State (2004)

Andrew Largeman (Zach Braff) är en misslyckad skådespelare som går på mediciner och lever ett allmänt mediokert liv. Han har inte haft kontakt med sin familj på flera år men när hans mamma dör blir han tvungen att åka tillbaka till hemstaden. Väl där återträffar han sina gamla skolkompisar och framför allt den glada och knasiga Sam (Natalie Portman). Hon blir den person som ska hjälpa honom tillbaka eftersom det visar sig att hans liv har varit ångestfyllt och svårt på många sätt.

Zach Braff har skrivit manuset, regisserar och spelar huvudrollen i den här filmen som blandar humor och allvar. Filmen är kort och gott konstruerad för att vara en charmig, smartrolig och betydelsefull film. Men tammetusan vad jag meddragen jag blir av detta. Det spelar ingen roll alls att jag är helt medveten om att Zach Braff försöker visa att han är en smart och självmedveten kille när han regidebuterar eller att Natalie Portman spelar samma gamla småknasiga tjej som alltid finns i den här typen av film. Jag tycker ändå att det här är jättebra.

Man har lyckats väldigt bra med att trycka in härliga karaktärer och Braffs roll blir lite utav en iaktagare och historien om hans relation med familjen och relationen med Sam blir egentligen ursäkter till att knyta ihop det härliga galeriet av personligheter och situationer. Med det är det inte sagt att den historien inte engagerad, det gör den. Man kan inte riktigt skriva om den här filmen utan att nämna soundtracket. Musiken av bland annat Simon & Garfunkel och The Shins spelar en central roll och jag diggar det stenhårt.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Man kan säga att det här är en prettofilm och man kan säga att jag är lite väl partisk eftersom jag är en sucker för den här typen av film, men jag bryr mig egentligen inte. Jag gillar det skarpt och rekommenderar alla att se den.

Dogville (2003)

En film kan ha många olika kvaliteter. Ibland är en film bra för att den innehåller actionpackade scener och ibland kan en film lyckas förvrida tanken på vad en film egentligen är. Dogville är definitivt ett exempel på det sistnämnda. I denna film på nästan tre timmar lyckas Lars Von Trier berätta en historia på ett så spännande sätt att själva berättartekniken i sig driver handlingen framåt.

Handlingen utspelar sig i det lilla amerikanska samhället Dogville där en grupp starka personligheter bor. I inledningsscenen presenteras byn rakt ovanifrån. Mot det svarta golvet ser vi husens väggar uppmålade och på marken får vi information om vad de olika husen har för funktion, till exempel kan det stå "Olivias house" eller "Bens garage". I Dogville finns inga väggar och husen är inte möblerade för mer än vi ser användas. Hos författaren Tom finns ett arbetsbord och hos den blinde McKay står gungstolen som han sitter i. Mer behövs inte. Omgivningen runt staden är endast en vägg som tornar upp sig, på dagen är den vit och på natten är den svart. Att säga att det inte finns väggar i Dogville är förresten en halvsanning. Staden är en helt vanlig stad men som publik ser vi inte några fasader. Allt vi ser är det svarta hårda golvet med informerande text ditsprayad.

Det hela blir som en sorts hybrid mellan teater och film och många gånger är det väldigt roligt hur man har utnyttjat stilen. Det är väldigt häftigt att se starka intima scener äga rum samtidigt som man kan se igenom väggarna till grannen som står och diskar. Samtidigt är det väldigt fantasieggande att behöva fylla i själv med information om hur det egentligen ser ut. Varje gång någon lämnar ett hus och öppnar en osynblig dörr sitter jag och småfnissar lite för mig själv.

För att komma till själva handlingen så handlar den om Grace (Nicole Kidman) som har flytt från ett gäng gangsters och gömmer sig i Dogville. Hon väljer att stanna och får hjälp av den vänliga Tom som övertalar den lite mer skeptiska bybefolkningen att hon ska stanna. Grace får bo i byn i utbyte mot att hon hjälper till med olika sysslor. Efterhand som hon lever i dne lilla byn förändras relationen mellan henne och invånarna och Grace upptäcker sakta men säkert att allt inte är så vackert och vänligt som det först verkade.

Känslan jag hade direkt efter att ha sett filmen är att det är en riktigt hemsk film. Den är cynisk, brutal och samtidigt väldigt väldigt känslostark. Som tittare får man bevittna hur svåra omständigheter och fördomar kan leda till extremt illa behandling, övergrepp, det är helt klart lätt att tappa hoppet för mänskligheten. Trots det så är det något med den här grymma historien som tilltalar mig. Det här med att dra saker till det extrema blir väldigt effektift då det redan är klart att den här filmen inte vill visa verkligheten som den är.

Det finns dock några saker som jag stör mig på med filmen och det har att göra med själva stilen i sig. Även om historian är väldigt engagerande så kan jag aldrig riktigt komma ifrån det faktum att det är en film jag tittar på. Det beror inte bara på scenografin utan även genom klippningen som jag inte alls tycker är bra hela tiden. Man har i alldeles för hög grad använt sig av jumpcuts mitt i scener som helt förstör rytmen. Jag är säker på att det är ett medvetet stilval men det tilltalar inte mig, det är mest irriterande.

Detta är helt klart en spännande film, och då menar jag spännande i den meningen att den gör mig som tittare väldigt aktiv och förvränger många idéer om hur en film ska se ut. Samtidigt är den väldigt karg och brutal, vilket kan vara väldigt befriande. Den här filmen sätter igång väldigt många tankegångar och det är det bästa tecknet på att det här är en bra film. Jag rekommenderar verkligen den här filmen till er som inte har sett den än. Du kommer kanske inte gilla allt du ser men förhoppningsvis kommer den att vara lika tankeväckande och fantasieggande som den var för mig.

The Boat that Rocked (2009)

Richard Curtis är en man som vet vad han gillar. Tidigare har han bland annat gett oss Notting Hill och Love Actually. Båda filmerna tycker jag är ganska bra faktiskt, framför allt Notting Hill då men det märks i alla fall att grabben gör filmer som han själv vill se. Här har man försatt handlingen till 60-talets England. Ute på internationellt vatten ligger en stor båt där ett gäng män sänder piratradio under namnet Radio Rock. Det här retar förstås gallfeber på regeringen som försöker stoppa sändningarna. Det är väl på något sätt ramen för handlingen men framför allt är detta en film om hur vilt man kan ha det på en båt.

Temat för filmen är faktiskt ganska roligt men alltför stort fokus har lagts på skämt. Om man räknar bort alla menlösa och gubbiga skämt så är det här faktiskt en riktigt hyffsad film. Problemet är bara att de här skämten fyller majoriteten av filmens speltid. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket trams man har lyckats klämma in i den här filmen. Alla har sex med alla och det finns liksom inga gränser.

Huvudpersonen James som får vara den osäkra oskulden är faktiskt en riktigt usel karaktär och förhållandet med den lösaktiga Marianne är bara helt uppåt väggarna. Jag köper det inte en sekund. Man kan åtminstone säga att vi som tittare inte får några moralkakor kastade på sig för någon sorts moral verkar ingen ha över huvud taget.

Men allt är faktiskt inte värdelöst med den här filmen. Faktum är att vissa delar är riktigt bra. Philip Seymore Hoffman gör till exempel en perfekt roll som den stencoole radioprataren The Count och en viss scen som involverar te och kakor är ganska gullig faktiskt. Men framför allt så är det känslan av den rebelliska piratstationen som är rolig. Detta tas fram riktigt bra genom det lysande soundtracket med en massa rockklassiker av till exempel Jimi Henrix, The Who, Jeff Beck mm. Det bästa i filmen är dock användandet av Procul Harums "A Whiter Shade of Pale" som är höjdpunkten i filmen enligt mig.

Om man ska sammanfatta den här filmen så kan man säga att inramningen är väldigt bra. Temat är roligt och engagerande men allt för mycket flams och trams runt omkring förstör filmen. Många gånger sitter jag och skäms över hur illa det är. Detta är helt enkelt en väldigt ojämn film. Den har sina toppar och den har en hel del djupa dalar.

The Butterfly Circus (2010)

Jag har en förkärlek för kortfilm. Det är nog något som kommer när man gör en del egen film. Kortfilmen är en otroligt viktig inkörsport för sådana som senare vill jobba med långfilm eller dramaproduktioner eller liknande. Det skrivs och talas alldeles för lite om kortfilm vilket är synd för det är verkligen något som blir större och större. Kortfilmen har verkligen många kvaliteter och jag tycker egentligen inte att det går att se på en kortfilm som en avkortad långfilm utan det finns verkligen många användningsområden som inte alls finns för långfilm på samma sätt och det är väldigt intressant tycker jag. Framför allt kan man ta ut svängarna mycket mer tycker jag.

Jag vill ha ambitionen att skriva en del om kortfilm på den här bloggen för jag tycker att det är värt att uppmärksammas och det görs verkligen väldigt mycket bra på det området. Först ut blir en film som jag för ett tag sedan fick länkad till mig av en god vän. The Butterfly Circus är regisserad av Joshua Weigel och han fick det allra första Clint Eastwood Filmmaker Award för filmen. Här kommer den i sin helhet:


The Butterfly Circus - HD from The Butterfly Circus on Vimeo.

Filmen berättar historien om den kringresande Butterfly Circus som drivs av den charmerande Mr Mendez. När cirkusen besöker en carneval stöter han på Will som är arm- och benlös och blir uppvisad där för allmän beskådan. Mr Mendez tar med honom till sin cirkus och visar honom en helt annan värld.

Jag tycker verkligen om det här. Jag kan tänka mig att det sticker lite i ögonen på vissa med klyschorna som förekommer men jag köper det verkligen ändå. Det här med den kringresande cirkusen är något som verkligen tilltalar mig och det är fantastiskt vilken värld som byggs upp framför mig. Fotot är väldigt snyggt och musiken likaså. Det är rakt igenom välproducerat och helt underbart.

She's the one (1996)

För ett ganska bra tag sedan köpte jag ett dvd-fodral innehållandes tre stycken romantiska komedier. Anledningen till detta var att en av dem var När Harry mötte Sally, vilket är en personlig favorit som jag under en tid hade suktat efter att äga utan att hitta den någonstans. De andra hade jag inget intresse alls av. Men det är väl ingen idé att äga en film utan att man ser på den och det lagom slaskiga humöret kändes som ett bra tillfälle, så valet föll på She's the one av Edward Burns med bland annat Jennifer Aniston och Cameron Diaz.

På baksidan kunde man läsa att detta är en rolig och ironisk romantisk komedi som handlar om två bröder som hamnar i ett triangeldrama med den enas exflickvän som startar en tävling mellan de båda trots att de är gifta. Jag kan inte säga att det är riktigt vad jag upplevde. Jag har faktiskt mycket svårt att definiera vad den här filmen handlar om. I centrum har vi de båda bröderna som har ett förhållande, och sen inte har det, och sen har någon det igen. Jag har verkligen försökt hitta en röd tråd i den här filmen men det är väldans svårt. Man kunde tycka att Heather, som är någon sorts gemensam nämnare mellan bröderna, skulle driva storyn framåt men i slutändan blev hon bara någon sorts biroll som inte alls var intressant.

Så, för att komma till hela den här grejen med att det här skulle vara en ironisk film så är det nog den saken som är mest störande. Det märks verkligen att man har velat vara ung och häftig genom att ha någon sorts Woody Allen-känsla över dialogen men det räcker inte med att vara gnällig och osympatisk. Man måste faktiskt ha något att säga som känns någorlunda trovärdigt för att det ska fungera.

En rolig sak som jag noterade när jag läste om regissören Edward Burns var hans debutfilm Bröderna McMullen. Det är väl en hyffsat känd film men jag ska erkänna att jag inte har sett den. Det är dock lite intressant när man tittar på rolllistan. Som två av de tre bröderna hittar vi Edward Burns och Mike McGlone som av händelse råkar vara bröderna i She's the man. Och inte nog med det så spelas Edwards tjej i båda filmerna av Maxine Bahns. Nu pratar vi alltså om ett års mellanrum. Bra jobbat Edward.

Nej det här var inte alls en bra film. Berättelsen har ingenting som intresserar mig och inte ens en handling som går att följa. Dialogen är urusel och ingen av de ändå relativt etablerade skådespelarna gör ett bra jobb. Med undantag av John Mahoney (Känd som pappan i Frasier) som faktiskt lyckas göra en sympatisk roll som pappan. Kan inte rekommendera den här filmen till någon, det spelar ingen roll hur slaskigt humör ni är på.

Flawless

Han har en plan. Hon har ett motiv. Där har ni premissen för denna rulle från 2007. Det är 60-tal i USA och Laura Quinn är en framgångsrik affärskvinna inom diamantindustrin men möter en mängd motgångar i den mansdominerade världen. Tillsammans med städaren Hobbs bestämmer hon sig för att plundra sitt eget företags bankvalv. De båda huvudrollerna spelas rutinerat av Demi Moore och Michael Caine.

Det här är verkligen en film som inte gör en besviken, men samtidigt gör den inte så mycket mer. Det är stiligt, trovärdigt och lite sådär lagom smart, men så värst spännande är det inte hela tiden. Det här är väl ännu en film om det perfekta brottet skulle man kunna säga. På samma sätt som jag brukar tycka att den här typen av film är ett säkert val i filmlådan så har filmskaparna spelat säkert. Moore och Caine spelar övertygande, fotot är snyggt och soundtracket är bra och passande för temat.

Något som ändå känns skönt med filmen är att allting är väldigt trovärdigt. Jag känner verkligen med Quinn när det går dåligt med hennes jobb trots att hon har lagt ner så mycket arbete och även fast det är väldigt drastiskt så kan jag köpa att hon väljer att råna chefen när chansen kommer. Det finns verkligen ett motiv och det är ju absolut en bra sak. Att någon är så begåvad som Quinn och ändå bara lyckas bli städare hade också kunnat vara svårt att köpa men det förklaras och känns trovärdigt.

När filmen är slut har man blivit lagom överraskad och har haft det ganska trevligt. Det här kan vara en bra film att titta på en lat kväll. Framför allt är det en rolig miljö att befinna sig i och det gör man tack vare att arbetet med sceneri och kostym är välgjort samt att Moore och Caine spelar såpass trovärdigt.

Belle & Sebastian och ticnetkrångel

Sådär nu har jag äntligen beställt biljetter till en konsert med Belle & Sebastian på Cirkus i april. Kan inte säga att det var en enkel sak att göra. Det stora problemet var att jag hade fått presentbiljetter som jag tänkte betala med. Nej se den gubben gick inte. Det enda sättet som finns för att betala med presentbiljetter är på ett ATG-ombud men den möjligheten hade arrangörerna valt att ta bort. Tack. Lösningen blev alltså att jag fick köpa biljetter på internet och sedan posta mina presentbiljetter tillsammans med mina bankuppgifter för att få pengarna tillbaka. Känns ju som att man kunde ha löst det på ett bättre sätt. Återstår bara att skicka brevet till ticnet. Funderar starkt på att skriva brevet på ett hemligt språk och skicka med ett tillhörande chiffer. Så de också får något att göra menar jag.

Nåväl. Här är vad jag har att se fram emot i alla fall:

Kan inte säga att jag har väldigt stor koll på Belle & Sebastian men jag gillar verkligen det jag har hört. Det känns alltid så himla gemytligt och äkta med dem. Det märks att det finns en sann musikglädje och det är väldigt roligt att de ständigt utvecklar deras sound och framför allt att de aldrig verkar göra samma låt två gånger, till skillnad från många andra band. Ska bli kul att se dem och framför allt att gå på en konsert med ett band som jag inte har stenkoll på. Har gjort det ett par gånger förut och det har faktiskt nästan alltid blivit bra.

Seraphim Falls

Helgens film blev ett återseende av westernfilmen Seraphim Falls från 2006 med Pierce Brosnan och Liam Neeson i huvudrollerna. Jag är ett fan av westerns och tycker att det är väldigt härligt med dessa nygjorda westernfilmer som hyllar den gamla westerngenren samtidigt som de gör något eget och modernt av det och kom ihåg den här filmen som ett perfekt bevis på att western är en genre som fortfarande fungerar väldigt bra.

Filmen tar sin början i en snötäckt skog där Gideon (Brosnan), en sliten före detta överste i inbördeskriget med ett mustigt skägg sitter vid sin brasa. Plötsligt far en pistolskula genom luften och träffar honom i axeln. Han tar till flykt från vad som visar sig vara Morsman Carver som har kommit för att betala tillbaka för en händelse under kriget, tillsammans med sina fyra kumpaner. Jakten ska bli lång och slitsam för de båda.

När jag först såg den här filmen för något år sedan blev jag väldigt tagen av den snygga westernmiljön och den engagerade kampen mellan de båda männen. Efter att ha sett den ännu en gång är jag lite mer tveksam. Faktum är att den här filmen har en oerhört bra grundidé och prestationerna från både Brosnan och Neeson är det verkligen inget fel på men filmen lyfter verkligen inte ordentligt. Det är helt enkelt för många saker som är lite för slarvigt gjort.

Det märks att man har gjort en stor grej av att filmen ska röra sig från kalla vinterlandskap till stekheta öknar men hur tusan gick det till? Det hade inte skadat att visa en och annan grön skog någonstans där i mitten. Båda miljöerna är väldigt snygga och övertygande men jag köper inte att man kan rida mellan dessa miljöer på två dagar. Filmen tappar väldigt mycket på en sådan enkel detalj som att berätta att tid har gått. När jag som tittare uppfattar att vi är på samma dag som i början av filmen pratar en av karaktärerna om att 18 dagar har flutit. Faktum är att bara två stycken nätter visas under hela filmen och det är synd för det känns som att filmen försöker berätta om en lång och episk jakt genom Amerika och det förmedlas inte.

Mot slutet får vi även känna på lite symbolism i form av någon sorts spökkaraktärer som dyker upp och förmedlar lite tankar kring rättvisa, karma och liknande. Även här är det bra tänkt men jag hade nog hellre tagit till mig sådan budskap mellan de båda huvudrollerna som egentligen personifierar alla dessa tankar själva.

Sammanfattningsvis är det här en bra film men genomförandet motsvarar inte helt och hållet ambitionerna. Jag hade mycket hellre sett att man stannade kvar i de fantastiskt fina vintermiljöerna i hela filmen och bara lät Pierce och Neeson göra sin grej. Det är absolut en underhållande film men om man bara hade spenderat lite mer tid på att knyta ihop manuset ordentligt kunde det ha blivit mycket bättre.

Hej och välkommen

Hejsan. Eftersom detta är en alldeles färsk blogg tänkte jag att det obligatoriska presentationsinlägget kunde vara på sin plats.

Mitt namn är Johan, jag är 20 år, kommer från Västerås och studerar just nu Rörlig Bild på Högskolan Dalarna i Falun. I den här bloggen tänkte jag dela med mig av mina tankar kring film. Jag reflekterar över filmer jag sett, filmer jag ser fram emot att se eller helt enkelt över film i största allmänhet. Möjligheten finns även att jag skriver om något annat trevligt eller intressant som jag har lust att dela med mig av.

Jag har ingen ambition att recensera eller sätta betyg på filmer utan jag tänker att jag helt enkelt delar med mig av mina tankar kring filmer jag har sett, nya som gamla, bra som dåliga. Sådant som jag finner intressant helt enkelt. Det kan förhopningsvis även leda till att någon som läser det har åsikter som de vill dela med sig av i ämnet. Det brukar ofta finnas en hel del åsikter kring filmer enligt min erfarenhet och det välkomnas såklart. Håll gärna utkik här efter framtida inlägg.

Tjing!