Robin Hood (2010)

Nu var det ett tag sen. Intensiva arbetsveckor med nyhetssändningar på skolan har lett till att bloggen har blivit bortprioriterad. Det är fortfarande en himla massa att göra men jag tycker nog att jag hinner slänga in en liten text i alla fall. I helgen blev det en titt på den nya tolkningen av den klassiska Robin Hood-sagan.

Filmen utspelar sig under tiden som leder fram till att Robin Hood blir den laglösa mannen som stjäl från de rika och ger till de fattiga. Historien börjar med Robin som misslyckad soldat i Frankrike och efter att ha hamnat på villovägar stöter han och sitt gäng ihop med en konvoj som färdas hem med den döda Kung Richards krona. Det här blir deras biljett hem som snart för dom till Nottingham och leder in dem på en fejd mot den nytillsatte Kung John. Jag är inte så himla insatt i orginalhistorien men visst har man haft ganska fria tyglar med hur allting är.

Under filmens ganska långa speltid är det väldigt mycket som ska betas av när det gäller alla vändningar kring Kung Johns styre och konflikten med Frankrike. Det blir en himla massa politik och jag måste erkänna att jag inte hänger med speciellt bra. Allt är väldigt ofokuserat och ambitionen att förklara alla bakomliggande faktorer gör det bara ointressant och onödigt komplicerat.

Rent tekniskt så fungerar det mesta ganska bra. Fotot är snyggt och ljudet helt okej. Däremot kunde man ha lagt ner mer tid på musiken som enligt min smak bara är ett fånigt försök till att göra något pampigt. Man hade även kunnat lägga ner mer tid på att göra kläder och rekvisita som har något med medeltiden att göra. Var det någon som köpte att fransmännen kom i båtar som var exakt likadana som de från landstigningen i Normandie under andra världskriget? Jag gjorde det inte i alla fall.

Det stora problemet med filmen som jag ser det är att det inte finns någon tydlig konflikt. Som jag ser det borde Kung John vara filmens skurk och det verkar också vara vad som förmedlas. Att låta Robin Hood och Kung John motvilligt slåss tillsammans mot Fransmännen som en pampig slutstrid blir ett rejält antiklimax. Alla problem som har byggts upp kommer aldrig till ett avslut utan det lämnas bara öppet eftersom alla de problemen rimligtvis ska finnas kvar när den riktiga historien börjar.

Av allt att döma kommer det en uppföljare på det här. Det finns för många ouppklarade konflikter för att låta bli. Det kommer antagligen visa sig att det här bara var en upptakt som egentligen var helt onödig.

Blåsningen (1973)

När jag återsåg den här filmen hade jag vaga men goda minnen av den och efter titten fick jag bekräftat att det här är en klockren film och antagligen den bästa i genren. Temat kring ett gäng gentlemannaskurkar som genomför en stor stöt har varken förr eller senare behandlats med så mycket intelligens och charm som här.

Historien handlar om en ung con man i amerikanskt 30-tal spelad av Robert Redford som söker hämnd för sin kompanjon som har blivit brutalt mördad. Han söker sig till en annan bedragare spelad av Paul Newman och de smider tillsammans en komplex plan för att ge tillbaka.

Redan från början märker man att det här är en speciell film. Hela inramningen med kapitel som snyggt illustreras med handmålade titelskärmar ger filmen en egen sorts charm och trovärdighet. Skådespeleriet är bra och hela storyn är så välskriven in i minsta detalj att det är en fröjd att titta på. Tvistarna fram och tillbaka är oväntade utan att kännas framkrystade och slutet är verkligen precis så bra som det kan bli. En höjdpunkt är annars sekvensen på tåget där Paul Newman spelar berusad.

Det här är en genre som tilltalar mig väldigt mycket. Hela tanken med ett gäng som driver igenom den perfekta kuppen finner jag oerhört spännande och att det sedan görs med sådan elegans är en fröjd. Jag imponeras verkligen av hur de har lyckats göra en film som har ett väldigt tydligt mål och samtidigt inte tappar bort sig någonstans på vägen. Det är underhållande och genomtänkt rakt igenom och jag älskar det.

Fantastic Mr. Fox (2009) vs Garden State (2004)

För några dagar sedan lekte jag och några klasskompisar en lek. Vi körde en filmduell, vilket helt enkelt innebär att två parter väljer en varsin film som underlag för en diskussion om vilken som är bäst. En ganska knäpp lek men förvånandsvärt rolig om det handlar om intressanta filmer vilket det gjorde. Jag var företrädare för Garden State och fick duellera mot Fantastic Mr. Fox. Jag hade tyvärr inte sett den vid tillfället men det hindrade inte att många diskussioner uppkom kring likheter och skillnader. Nu har jag sett den och tänker därför en gång för alla göra min jämförelse mellan de båda filmerna som egentligen inte har ett dugg med varandra att göra.

Karaktärerna
Garden State handlar om den deprimerade Andrew som tvingas åka hem för sin mammas begravning. Där möter han sina barndomskamrater och den färgstarka Sam som bor hemma med sin mamma och en hel drös med husdjur. Tillsammans återupptäcker de en livslust som aldrig har funnits där tidigare. I det här samhället finns även en massa personer som alla verkar ha fastnat i en gymnasiementalitet vilket Andrew har ganska svårt för.

Fantastic Mr. Fox å andra sidan handlar om Herr Räv som har avstått från livet som hönstjuv för att istället leva ett lugnt liv tillsammans med sin familj. Runt om honom finns en värld med ett stort galleri av djur som på ett väldigt komiskt sätt har väldigt mycket mänskligt för sig samtidigt som deras djuriska karaktär kommer fram. Antagonisterna är människorna som driver stora gårdar. Människorna har samma dominanta relation till djur som i verkligheten samtidigt som de är medvetna om att djuren har hem med möbler och så vidare. En väldigt rolig kontrast helt klart.

Båda filmerna har ett ganska stort galleri med karaktärer men Fantastic Mr. Fox har genom deras karaktärer lyckats skapa en speciell värld med det roliga förhållandet mellan djur och människor. Garden State har fantastiska karaktärer men det blir nog en marginell vinst för räven.

Musiken
Båda filmerna har ett väldigt välarbetat soundtrack. I Mr. Fox är soundet väldigt mycket åt amerikansk söder. Många av låtarna har något marchband över sig vilket ger en speciell känsla. Utöver det så förekommer en hel del låtar med Beach Boys. Helt klart så fungerar musiken bra ihop med filmen.

Det är dock ingenting emot musiken i Garden State. Här har man samlat en massa helt fantastisk musik av till exempel Coldplay, Nick Drake och Simon & Garfunkel. Många gånger är det musiken som får sköta berättandet, det är så otroligt bra sammansatt och riktigt vackert många gånger. En klar seger för Garden State.

Handlingen
Garden State är berättelsen om hur Andrew kommer tillbaka till sin hemstad och tvingas konfronteras med sin relation med sin far och samtidigt hur han hittar en väg tillbaka till sig själv. Själva stommen är ganska klyschig men fungerar så otroligt bra. Den är också ofta en ursäkt för att klämma in scener som fungerar väldigt bra på egna ben men som tillsammans berättar något väldigt fint.

Här har vi nog den största kontrasten. Där Garden State kan vara lite ojämn ibland så är Mr. Fox mer jämnt flytande. Den handlar om Mr Fox som kämpar mot de tre onda bönderna Buggis, Bunce and Bean. Dock så är det alldeles för rörigt berättat. Handlingen flyger fram och jag rycks egentligen aldrig tag ordentligt i handlingen. Jag skrattar många gånger men handlingen har jag inte så mycket för.

Sammanfattning
Det här är två filmer som på pappret är väldigt olika. Tittar man djupare så finns det dock många likheter. Båda har en story som inte alltid är så drivande utan ger plats åt sidospår för ren underhållning. Både karaktärerna och musiken får ta mycket plats. Den största skillnaden är dock att Fantastic Mr. Fox för mig är ett roligt tidsfördriv medans Garden State tar tag i mig på ett helt annat sätt. Den må vara pretto ibland men den får mig att känna saker och därför är det den solklara vinnaren.

Apollo 13 (1995)

Ibland känns det som att jag ligger väldigt långt efter. Jag tänker att det finns så himla mycket filmer som räknas som klassiker som jag ännu inte har sett. Å ena sidan så tänker jag mig att jag har en vag lista i huvudet över sådana filmer som jag någon gång måste se och å andra sidan så verkar det bara som att den listan blir längre och längre ju mer film jag ser. En film som jag har tänkt är en sådan film är Apollo 13. Det har känts som en modern klassiker. Såhär i efterhand är jag inte helt säker på varför.

Filmen handlar om rymdfärjan Apollo 13 som ska göra en färd till månen. Uppdraget hamnar i skuggan av den nyligen avklarade månlandningen av Neil Armstrong och vållar därför inget större intresse för omvärlden förän något går fel uppe i rymden och en riktig krissituation uppstår.

Filmen gör en sak väldigt bra och det är att man tillåter sig att flytta fokuset från själva spänningsmomenten och bearbeta saker som tumultet runt omkring händelserna i medier och hos familjer och klassiska teman som den amerikanska drömmen. För helt ärligt så är inte rymdscenerna speciellt spännande. Det är väl ganska rimligt egentligen när ambitionen är att göra en verklighetstrogen film på en riktig händelse. Det blir mest en massa tekniskt dravel och väldigt lite verklig fara som syns eller känns. De bästa scenerna är i stället de där till exempel Tom Hanks roll gör en livesändning från färjan ovetandes om att den inte sänds på tv eller de om hur tryckt stämningen är inom tremannabesättningen.

Det här är en välgjord film som har en del kvalitéer. Skådespeleriet är det inget fel på, inte det visuella heller men det här är inget som tar tag i mig direkt. Jag rycker på axlarna och bockar av den från listan.

Nausicaä från Vindarnas dal (1984)

Hayao Miyasaki är speciell, det får jag ändå ta att medge. Jag tror inte jag är ensam här i Sverige om att ha en ganska sval relation till anime, de speciella animerade filmerna från japan. Konstformen har väl mer och mer satt sina spår här i väst och visst finns det numera en hel del japanofiler i Sverige men för gemene man är det nog inget som man tittar på till vardags. Men nog är det skillnad med Miyasaki. Han måste ändå betraktas som mästaren av det här mediet och med filmer som Spirited Away och Min Granne Totoro har han verkligen blivit stor i hela världen. Hans filmer är underbart vackra med en idérikedom och ett berättarmässigt djup som är svårslaget.

Nausicaä är en av hans första egna långfilmer och på många sätt en mycket mer vuxen och mörk historia än hans senare verk. Det är en dystopisk framtidsvision om en värld som nästan helt har kollapsat. Berättelsen handlar om prinsessan Nausicaä som lever i en avlägsen lite by nära en av de stora giftskogarna som har brett ut sig över världen. I de här skogarna lever stora träd och gigantiska insekter som inte är att leka med. När två krigslystna nationer försöker bränna ner skogarna måste Nausicaä stoppa vad som kan komma att bli världens undergång.

Det är svårt att hänga med i svängarna ibland i den här storyn. Det är en ganska komplex värld som byggs upp och ibland är det inte lätt att hänga med på vem som håller på vem. Bortser man från de sakerna så har dock historien väldigt mycket att ge. Världen är väldigt fascinerande och i den ligger ett väldigt starkt miljöbudskap som klingar lika väl nu som då samtidigt som det har sin egna orginella twist.

Bilderna är som vanligt otroligt vackra. De stora landskapen och det fantasifulla växtriket i sig är väldigt underhållande att titta. Tillsammans med de häftiga scenerna när Nausicaä flyger runt på sin glidflygare kommer också världen helt till sin rätt. Dock kan jag tycka att upplevelsen hade kunnat förstärkas ytterligare om ljudarbetet hade varit mer påkostat. Filmen består av väldigt få ljud och det sätter sina spår tyvärr.

Det här en något mer mörk film än vad man kanske är van vid att se utav Miyasaki men det är verkligen inget negativt och jag tycker absolut att filmen fungerar för en bred publik. Rent tekniskt märks det ibland att den har en hel del år på nacken och berättelsen blir lite väl krånglig ibland men har man överseende med det så är det här en underbar filmresa som jag verkligen kan rekommendera.

Breaking and Entering (2006)

När Anthony Minghella 1996 gjorde Den Engelske Patienten så gjorde han en riktig klassiker. Han berättade en historia om kärlek och svek och placerade berättelsen i andra världskrigets Afrika, en miljö som inte var alltför välkänd för publiken. En av de största styrkorna med den filmen var dock att den vågade ta tid på sig och gå in på djupet i historien. Tio år senare gjorde han Breaking and Entering som på många sätt har likheter med Den Engelske Patienten men i stället utspelar sig i Kings Cross i London. Det här blev den sista filmen Minghella regisserade innan han dog 2008.

Historien kretsar kring landskapsarkitekten Will (Jude Law) som jobbar med det stora projektet att bygga om Kings Cross som anses vara ett problemområde i London. Hemma har han problem att hantera förhållandet med sin sambo (Robin Wright Penn) och hennes autistiska dotter. När kontoret utsätts för ständiga inbrott beslutar sig Will för att ta reda på vem det är och kommer snart på den unga pojken som har en stor talang för parkour. Will försöker ta reda på mer om vad som försigår genom pojkens mor Amira (Juliette Binoche).

Det här är en film som består av många olika handlingstrådar men det som är så slående är att det hålls ihop otroligt bra i slutänden. Alla olika komponenter känns som en betydelsefull del av historien och det är väldigt trovärdigt. Handlingen i den här filmen har många likheter med Patienten, då det centrala temat är otrohet. Det fungerar bra och ett stort plus är att man verkligen har förstått att man inte kan göra en film på det temat och hitta på en lätt lösning på problemet. Det finns ingen deus ex machina utan allt får konsekvenser och precis så ska det vara i en film av den här typen.

Detta är inte en klassiker. Den kommer inte att vara ihågkommen som en tekniskt fulländad film eller en av de stora filmupplevelserna men den är helt klart värdig. Vid några få tillfällen blev jag lite uttråkad men för det mesta upplevde jag handlingen som bra och filmen fyllde sitt syfte kan man väl säga. Tycker du om renodlade brittiska dramor så kan jag absolut rekommendera den.

Ciderhusreglerna (1999)

Homer (Tobey Maguire) har växt upp på ett barnhem under mellankrigstiden. Där har han uppfostrats av läkaren Dr Larch (Michael Caine) till att själv få jobba på barnhemmet en dag. Men han har andra planer och flyttar iväg för att jobba som äppelplockare på en stor gård. Där får han tampas med komplicerade relationer och sin egen identitet.

En lärare som har oerhörd rutin inom filmbranschen sa en gång på en lektion att "alla filmer handlar egentligen om samma sak". Han utvecklade inte resonemanget mycket mer än så men det där fastnade för mig. Är det verkligen så enkelt som att alla filmer är varianter på samma tema, och vad handlar det om då? Kärlek, vänskap, sitt eget välbefinnande? Ju mer jag har tänkt på det desto dummare har jag tyckt att det är. Det är klart att om man vill så kan man hårddra det till att alla filmer handlar om livet men en sådan förenkling gillar inte jag. Alla filmer har något nytt att berätta tycker jag.

Igår kväll när jag tittade på Ciderhusreglerna kom det här påståendet tillbaka till mig för det här är en film som verkligen vill berätta om livet. Jag sitter och tittar och kan verkligen känna hur höga ambitioner Lasse Hallström har haft om att jag ska bli påverkad av den här filmen. Jag säger verkligen inte att det inte är hedervärt att vilja påverka folk men för mig blir det ofta alldeles för mycket av det goda ibland.

Problemet ligger nog i ivern att berätta om så mycket starka ämnen som möjligt som otrohet, föräldralöshet, krig, klasskillnader och kanske framför allt det känsliga ämnet abort. Det blir så mycket att inget egentligen blir fördjupat ordentligt. Inledningen kring barnhemmet är både fin och intressant men tappar nästan helt värde när det senare i princip försvinner helt från handlingen.

Jag tycker inte att det här är en dålig film. Miljöerna, det stabila fotot och bra skådespeleri (till och med från Tobey Maguire faktiskt) ger ett välproducerat intryck och det finns många teman i filmen som är väldigt engagerande. Problemet ligger helt enkelt i att Lasse vill berätta en film om livet självt. Han har inte riktigt förstått att det inte finns filmer som kan berätta allt. Oftast kan man säga mycket mer genom att berätta om något mindre. Det är vad jag tycker.

The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)

Det är sent på kvällen i London. Folk ragglar runt efter diverse krogbesök och plötsligt rullar en mystisk vagn in och fäller ut sig till en teaterscen och en skum föreställning äger rum. I centrum för showen är Doktor Parnassus som påstår sig ha magiska krafter och utlovar en resa in i sin egen fantasi. På väg mellan föreställningar så stöter de på Tony (Heath Ledger) hängandes i ett rep från en bro. Han kommer att påverka tillvaron för hela sällskapet och under ytan visar det sig att det döljer sig både skumma affärer med maffiabossar och pakter med djävulen.

Det här är alltså filmen som kom att bli Heath Ledgers sista film. Han dog innan inspelningen var klar och manuset fick lov att ändras för att få ihop historian. Det gick dock förhållandevis lätt eftersom handlingen redan var full av magi. I drömscenerna har därför Ledgers roll spelats av Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrel.

Jag ska gå rakt på sak här. Det hela håller inte ihop alls för mig. Hela historien är ett enda stort virrvarr för mig och det märks att filmen var körd redan från början men absolut värst blir det mot slutet. Jag hänger inte med över huvud taget när jag slängs fram och tillbaka mellan utflippade drömvärldar, ologiska intriger och snack med djävulen. Jag förstår att det hela har försökt göras med någon form av heder. Heath Ledgers död är självklart sorglig och det är väl fint tänkt att man försöker färdigställa filmen till hans ära men det fungerar helt enkelt inte. Det är som att man har gjort en omelettsmet med hela äggskalen i och sedan bränt vid den.

Garden State (2004)

Andrew Largeman (Zach Braff) är en misslyckad skådespelare som går på mediciner och lever ett allmänt mediokert liv. Han har inte haft kontakt med sin familj på flera år men när hans mamma dör blir han tvungen att åka tillbaka till hemstaden. Väl där återträffar han sina gamla skolkompisar och framför allt den glada och knasiga Sam (Natalie Portman). Hon blir den person som ska hjälpa honom tillbaka eftersom det visar sig att hans liv har varit ångestfyllt och svårt på många sätt.

Zach Braff har skrivit manuset, regisserar och spelar huvudrollen i den här filmen som blandar humor och allvar. Filmen är kort och gott konstruerad för att vara en charmig, smartrolig och betydelsefull film. Men tammetusan vad jag meddragen jag blir av detta. Det spelar ingen roll alls att jag är helt medveten om att Zach Braff försöker visa att han är en smart och självmedveten kille när han regidebuterar eller att Natalie Portman spelar samma gamla småknasiga tjej som alltid finns i den här typen av film. Jag tycker ändå att det här är jättebra.

Man har lyckats väldigt bra med att trycka in härliga karaktärer och Braffs roll blir lite utav en iaktagare och historien om hans relation med familjen och relationen med Sam blir egentligen ursäkter till att knyta ihop det härliga galeriet av personligheter och situationer. Med det är det inte sagt att den historien inte engagerad, det gör den. Man kan inte riktigt skriva om den här filmen utan att nämna soundtracket. Musiken av bland annat Simon & Garfunkel och The Shins spelar en central roll och jag diggar det stenhårt.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Man kan säga att det här är en prettofilm och man kan säga att jag är lite väl partisk eftersom jag är en sucker för den här typen av film, men jag bryr mig egentligen inte. Jag gillar det skarpt och rekommenderar alla att se den.

The Butterfly Circus (2010)

Jag har en förkärlek för kortfilm. Det är nog något som kommer när man gör en del egen film. Kortfilmen är en otroligt viktig inkörsport för sådana som senare vill jobba med långfilm eller dramaproduktioner eller liknande. Det skrivs och talas alldeles för lite om kortfilm vilket är synd för det är verkligen något som blir större och större. Kortfilmen har verkligen många kvaliteter och jag tycker egentligen inte att det går att se på en kortfilm som en avkortad långfilm utan det finns verkligen många användningsområden som inte alls finns för långfilm på samma sätt och det är väldigt intressant tycker jag. Framför allt kan man ta ut svängarna mycket mer tycker jag.

Jag vill ha ambitionen att skriva en del om kortfilm på den här bloggen för jag tycker att det är värt att uppmärksammas och det görs verkligen väldigt mycket bra på det området. Först ut blir en film som jag för ett tag sedan fick länkad till mig av en god vän. The Butterfly Circus är regisserad av Joshua Weigel och han fick det allra första Clint Eastwood Filmmaker Award för filmen. Här kommer den i sin helhet:


The Butterfly Circus - HD from The Butterfly Circus on Vimeo.

Filmen berättar historien om den kringresande Butterfly Circus som drivs av den charmerande Mr Mendez. När cirkusen besöker en carneval stöter han på Will som är arm- och benlös och blir uppvisad där för allmän beskådan. Mr Mendez tar med honom till sin cirkus och visar honom en helt annan värld.

Jag tycker verkligen om det här. Jag kan tänka mig att det sticker lite i ögonen på vissa med klyschorna som förekommer men jag köper det verkligen ändå. Det här med den kringresande cirkusen är något som verkligen tilltalar mig och det är fantastiskt vilken värld som byggs upp framför mig. Fotot är väldigt snyggt och musiken likaså. Det är rakt igenom välproducerat och helt underbart.

Flawless

Han har en plan. Hon har ett motiv. Där har ni premissen för denna rulle från 2007. Det är 60-tal i USA och Laura Quinn är en framgångsrik affärskvinna inom diamantindustrin men möter en mängd motgångar i den mansdominerade världen. Tillsammans med städaren Hobbs bestämmer hon sig för att plundra sitt eget företags bankvalv. De båda huvudrollerna spelas rutinerat av Demi Moore och Michael Caine.

Det här är verkligen en film som inte gör en besviken, men samtidigt gör den inte så mycket mer. Det är stiligt, trovärdigt och lite sådär lagom smart, men så värst spännande är det inte hela tiden. Det här är väl ännu en film om det perfekta brottet skulle man kunna säga. På samma sätt som jag brukar tycka att den här typen av film är ett säkert val i filmlådan så har filmskaparna spelat säkert. Moore och Caine spelar övertygande, fotot är snyggt och soundtracket är bra och passande för temat.

Något som ändå känns skönt med filmen är att allting är väldigt trovärdigt. Jag känner verkligen med Quinn när det går dåligt med hennes jobb trots att hon har lagt ner så mycket arbete och även fast det är väldigt drastiskt så kan jag köpa att hon väljer att råna chefen när chansen kommer. Det finns verkligen ett motiv och det är ju absolut en bra sak. Att någon är så begåvad som Quinn och ändå bara lyckas bli städare hade också kunnat vara svårt att köpa men det förklaras och känns trovärdigt.

När filmen är slut har man blivit lagom överraskad och har haft det ganska trevligt. Det här kan vara en bra film att titta på en lat kväll. Framför allt är det en rolig miljö att befinna sig i och det gör man tack vare att arbetet med sceneri och kostym är välgjort samt att Moore och Caine spelar såpass trovärdigt.