The Other Guys (2010)

Vad händer när stadens absolut bästa och coolaste poliser dör och de andra grabbarna i kåren får ta över? Uppenbarligen går allt käpprätt åt helvete.

Will Ferrell är rolig. Inget snack om den saken. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att han är en av de roligaste komikerna just nu. I det här filmen som hanndlar om två misslyckade poliser som får chansen att själva bli hjältar, får han vid flera tillfällen chansen att visa detta. Hans perfekta timing och känslan för att göra riktigt utflippade saker på ett trovärdigt sätt är riktigt roligt. Mark Wahlberg är helt okej.

Det här är en film som har en hel del scener som är riktigt roliga men det är ironiskt nog där som problemet ligger. Författarna verkar ha haft alldeles för roligt åt alla scener som de vill klämma in att de glömde bort att det måste finnas en story också. Faktum är att filmen aldrig riktigt började, man blir bara inslängd i vansinnet direkt och känslan av att inte veta vad som händer försvinner aldrig riktigt. Att man sedan har valt att förlägga själva mysteriet kring någon sorts obegripligt ekonomiskt brott gör inte direkt saken bättre.

Det var faktiskt inte förän eftertexterna som jag upptäckte att någonstans där under allt fåneri så döljer sig ett budskap om att man ska respektera arbetarklassen. Eftertexterna pryds nämligen av olika typer av statistik kring vilka gigantiska löner företagschefer tar ut och så vidare. Ett nobelt budskap helt klart men väldigt synd att det inte alls kom fram i själa filmen.

Men visst finns det roliga tillfällen. Den långa utläggningen om tonfiskar som äter lejon är en av dem. Samtidigt så är det väldigt mycket som inte är speciellt roligt. Sammantaget är intrycket av The Other Guys att jag lika gärna hade kunnat välja ut de roligaste scenerna och bara kolla på dem för sig. Det är inget direkt bra omdöme för jag vill kunna sugas in i storyn och bli engagerad, inte bara se en samling sketcher.

Nausicaä från Vindarnas dal (1984)

Hayao Miyasaki är speciell, det får jag ändå ta att medge. Jag tror inte jag är ensam här i Sverige om att ha en ganska sval relation till anime, de speciella animerade filmerna från japan. Konstformen har väl mer och mer satt sina spår här i väst och visst finns det numera en hel del japanofiler i Sverige men för gemene man är det nog inget som man tittar på till vardags. Men nog är det skillnad med Miyasaki. Han måste ändå betraktas som mästaren av det här mediet och med filmer som Spirited Away och Min Granne Totoro har han verkligen blivit stor i hela världen. Hans filmer är underbart vackra med en idérikedom och ett berättarmässigt djup som är svårslaget.

Nausicaä är en av hans första egna långfilmer och på många sätt en mycket mer vuxen och mörk historia än hans senare verk. Det är en dystopisk framtidsvision om en värld som nästan helt har kollapsat. Berättelsen handlar om prinsessan Nausicaä som lever i en avlägsen lite by nära en av de stora giftskogarna som har brett ut sig över världen. I de här skogarna lever stora träd och gigantiska insekter som inte är att leka med. När två krigslystna nationer försöker bränna ner skogarna måste Nausicaä stoppa vad som kan komma att bli världens undergång.

Det är svårt att hänga med i svängarna ibland i den här storyn. Det är en ganska komplex värld som byggs upp och ibland är det inte lätt att hänga med på vem som håller på vem. Bortser man från de sakerna så har dock historien väldigt mycket att ge. Världen är väldigt fascinerande och i den ligger ett väldigt starkt miljöbudskap som klingar lika väl nu som då samtidigt som det har sin egna orginella twist.

Bilderna är som vanligt otroligt vackra. De stora landskapen och det fantasifulla växtriket i sig är väldigt underhållande att titta. Tillsammans med de häftiga scenerna när Nausicaä flyger runt på sin glidflygare kommer också världen helt till sin rätt. Dock kan jag tycka att upplevelsen hade kunnat förstärkas ytterligare om ljudarbetet hade varit mer påkostat. Filmen består av väldigt få ljud och det sätter sina spår tyvärr.

Det här en något mer mörk film än vad man kanske är van vid att se utav Miyasaki men det är verkligen inget negativt och jag tycker absolut att filmen fungerar för en bred publik. Rent tekniskt märks det ibland att den har en hel del år på nacken och berättelsen blir lite väl krånglig ibland men har man överseende med det så är det här en underbar filmresa som jag verkligen kan rekommendera.

Jackie Brown (1997)

Quentin Tarantino vet man verkligen var man har. Det var ett tag sedan han gick från att vara den där creddiga regissören som gjorde unga och häftiga filmer till att göra stora Hollywood-projekt och bli flerfaldigt hyllad. Det är kanske inte längre lika coolt att säga att man gillar hans filmer men samtidigt är det inte många som säger emot. Grejen med Tarantino är att han aldrig slutade att göra sina filmer. Han gör precis de filmer han vill och han gör det jävligt proffsigt och bra. Det är därför han är så omtyckt av både publik och kritiker.

Det här var första gången jag såg denna rulle som tillhör en av de mindre uppmärksammade på Quentins meritlista. Den handlar om Jackie Brown som tvingas spela ett dubbelspel mellan två poliser och gangstern Ordell. Poliserna vill åt Ordell när han planerar att smuggla in en stor summa pengar från Mexico men den tuffa Jackie har helt andra planer som hon tänker sätta i verket.

Det finns två saker som gör att jag uppskattar Tarantinofilmer så mycket. Det ena är musiken och det andra är snacket. Den här filmen har nästan uteslutande fokuserat på det. Filmen är fylld med en massa underbara karaktärer som inte är rädda för att säga vad de tycker och ingen verkar ha något rent mjöl i påsen. Att följa de långa men ack så intensiva dialogerna är väldigt underhållande. På det har vi då musiken som här kanske får ta ännu lite mer plats än vanligt. Soundtracket osar soul och bandet Delfonics får en del i storyn. En låtarna på soundtracket har huvudrollsinnehavaren Pam Grier spelat in för övrigt, vilket är en rolig detalj.

Det här är väl inte en av Tarantinos mest spektakulära filmer men det gör inte alls mycket för mig. Handlingen är inte väldigt driven men den är ändå smart berättad. Allt det viktiga finns där ändå: Helt underbara karaktärer, grym dialog och massor med bra musik. Allt är som det ska helt enkelt. Det finns en hel del typiska signaturer som kameravinkeln från bakluckan eller de långa snygga tagningarna.

Favoritdelen i den här filmen är allra sista bilden som är riktigt schysst. Vissa saker gör bara Tarantino och han gör det riktigt jävla bra.

The Book of Eli (2010)

I filmväg finns det några saker som mitt pojkhjärta fortfarande är ganska svagt för. Det ena är såklart westernfilmer och det andra är postapokalyptiska filmer. Det ligger något oerhört spännande över känslan att något katastrofalt har inträffat och att mänskligheten måste kämpa för att överleva. Problemet med genren är att det nästan aldrig görs något ordentligt utan att filmerna i nio fall av tio går direkt till dvd-högarna på konsum. Det här är definitivt en av dessa filmer.

Eli (stabilt spelad av Denzel Washington) är en ensam vandrare som har en enda uppgift som han är beslutsam att genomföra. Solen har bränt sönder landskapet och många människor livnär sig numer på plundring och byteshandel. Eli bär på en bok som han är övertygad har kraften att styra upp världen igen. Han får dock problem när den brutale men smarta gangsterledaren Carnegie får nys om hans bok som han själv vill ha för att styra upp sitt imperium.

Jag vet inte om ni har listat ut det än men boken vi snackar om är bibeln. Det här är alltså en film som mer och mer smyger fram budskapet att saker och ting går riktigt illa när religionen försvinner. Lite motsägelsefullt dock när samma bok uppenbarligen skulle kunna leda till ett brutalt gangsterstyre. Kort och gott har vi en bok som är både är lösningen och orsaken till världens problem. Man får tycka vad man vill om kristen moral men det är inget för mig.

Om vi ska behandla själva händelseförloppet så börjar filmen väldigt snyggt med ett långsamt berättande om den ensamma vandraren tillsammans med ganska snygg musik faktiskt som är någon sorts orkestrerad hårdrock. Efterhand tar dock våldet över mer och mer och det blir lite väl blodigt och meningslöst många gånger. Ofta också helt orimliga strider som när Eli vid ett tillfälle står helt stilla på öppen gata och klarar sig utan en skråma trots att han blir beskjuten från alla riktningar. Hur är filmen rent visuellt då? Tja fotot är det gamla vanliga i den här typen av film: grått, grått och lite brunt. Utöver det så har solen fått ta över väldigt mycket och det bestående intrycket är grått och överexponerat. Man hade absolut kunnat göra något roligare.

Det finns dock vissa kvalitéer med filmen som jag inte riktigt hade väntat mig. Sättet som handeln fungerar på är ganska fiffigt och några roliga karaktärer flyger förbi som en mekaniker spelad av Tom Waits och ett visst äldre par som är rejält krutiga. Mest noterbart är dock sluttwisten som jag inte alls var beredd på. Det var en häftig twist som tyvärr inte hade all logik på sin sida men efter att ha läst lite teorier så tycker jag att det var en fräck grej men inte tillräckligt för att lyfta hela filmen.

Det här håller inte helt måttet. Det är underhållande ibland men jag får fortsätta vänta på den där klockrena postapokalypsen som inte riktigt har kommit än.