Blåsningen (1973)

När jag återsåg den här filmen hade jag vaga men goda minnen av den och efter titten fick jag bekräftat att det här är en klockren film och antagligen den bästa i genren. Temat kring ett gäng gentlemannaskurkar som genomför en stor stöt har varken förr eller senare behandlats med så mycket intelligens och charm som här.

Historien handlar om en ung con man i amerikanskt 30-tal spelad av Robert Redford som söker hämnd för sin kompanjon som har blivit brutalt mördad. Han söker sig till en annan bedragare spelad av Paul Newman och de smider tillsammans en komplex plan för att ge tillbaka.

Redan från början märker man att det här är en speciell film. Hela inramningen med kapitel som snyggt illustreras med handmålade titelskärmar ger filmen en egen sorts charm och trovärdighet. Skådespeleriet är bra och hela storyn är så välskriven in i minsta detalj att det är en fröjd att titta på. Tvistarna fram och tillbaka är oväntade utan att kännas framkrystade och slutet är verkligen precis så bra som det kan bli. En höjdpunkt är annars sekvensen på tåget där Paul Newman spelar berusad.

Det här är en genre som tilltalar mig väldigt mycket. Hela tanken med ett gäng som driver igenom den perfekta kuppen finner jag oerhört spännande och att det sedan görs med sådan elegans är en fröjd. Jag imponeras verkligen av hur de har lyckats göra en film som har ett väldigt tydligt mål och samtidigt inte tappar bort sig någonstans på vägen. Det är underhållande och genomtänkt rakt igenom och jag älskar det.