måndag 28 mars 2011

Nausicaä från Vindarnas dal (1984)


Hayao Miyasaki är speciell, det får jag ändå ta att medge. Jag tror inte jag är ensam här i Sverige om att ha en ganska sval relation till anime, de speciella animerade filmerna från japan. Konstformen har väl mer och mer satt sina spår här i väst och visst finns det numera en hel del japanofiler i Sverige men för gemene man är det nog inget som man tittar på till vardags. Men nog är det skillnad med Miyasaki. Han måste ändå betraktas som mästaren av det här mediet och med filmer som Spirited Away och Min Granne Totoro har han verkligen blivit stor i hela världen. Hans filmer är underbart vackra med en idérikedom och ett berättarmässigt djup som är svårslaget.

Nausicaä är en av hans första egna långfilmer och på många sätt en mycket mer vuxen och mörk historia än hans senare verk. Det är en dystopisk framtidsvision om en värld som nästan helt har kollapsat. Berättelsen handlar om prinsessan Nausicaä som lever i en avlägsen lite by nära en av de stora giftskogarna som har brett ut sig över världen. I de här skogarna lever stora träd och gigantiska insekter som inte är att leka med. När två krigslystna nationer försöker bränna ner skogarna måste Nausicaä stoppa vad som kan komma att bli världens undergång.

Det är svårt att hänga med i svängarna ibland i den här storyn. Det är en ganska komplex värld som byggs upp och ibland är det inte lätt att hänga med på vem som håller på vem. Bortser man från de sakerna så har dock historien väldigt mycket att ge. Världen är väldigt fascinerande och i den ligger ett väldigt starkt miljöbudskap som klingar lika väl nu som då samtidigt som det har sin egna orginella twist.

Bilderna är som vanligt otroligt vackra. De stora landskapen och det fantasifulla växtriket i sig är väldigt underhållande att titta. Tillsammans med de häftiga scenerna när Nausicaä flyger runt på sin glidflygare kommer också världen helt till sin rätt. Dock kan jag tycka att upplevelsen hade kunnat förstärkas ytterligare om ljudarbetet hade varit mer påkostat. Filmen består av väldigt få ljud och det sätter sina spår tyvärr.

Det här en något mer mörk film än vad man kanske är van vid att se utav Miyasaki men det är verkligen inget negativt och jag tycker absolut att filmen fungerar för en bred publik. Rent tekniskt märks det ibland att den har en hel del år på nacken och berättelsen blir lite väl krånglig ibland men har man överseende med det så är det här en underbar filmresa som jag verkligen kan rekommendera.

torsdag 17 mars 2011

The worlds greatest extra

Kände att jag var tvungen att skriva lite kort om den här montagevideon som en klasskamrat har knåpat ihop. Den har väldigt snabbt spridit sig på webben och har nu över trehundratusen views på youtube. Skitkul tycker jag. Själva videon är hur som helst en samling klipp om den hårt arbetande statisten Jesse Heiman som har en meritlista de flesta bara kan drömma om. Samtidigt som han verkar ha nischat in sig på en viss typ av roller så lyckas han vara överallt. Ta en titt.

tisdag 15 mars 2011

Jackie Brown (1997)


Quentin Tarantino vet man verkligen var man har. Det var ett tag sedan han gick från att vara den där creddiga regissören som gjorde unga och häftiga filmer till att göra stora Hollywood-projekt och bli flerfaldigt hyllad. Det är kanske inte längre lika coolt att säga att man gillar hans filmer men samtidigt är det inte många som säger emot. Grejen med Tarantino är att han aldrig slutade att göra sina filmer. Han gör precis de filmer han vill och han gör det jävligt proffsigt och bra. Det är därför han är så omtyckt av både publik och kritiker.

Det här var första gången jag såg denna rulle som tillhör en av de mindre uppmärksammade på Quentins meritlista. Den handlar om Jackie Brown som tvingas spela ett dubbelspel mellan två poliser och gangstern Ordell. Poliserna vill åt Ordell när han planerar att smuggla in en stor summa pengar från Mexico men den tuffa Jackie har helt andra planer som hon tänker sätta i verket.

Det finns två saker som gör att jag uppskattar Tarantinofilmer så mycket. Det ena är musiken och det andra är snacket. Den här filmen har nästan uteslutande fokuserat på det. Filmen är fylld med en massa underbara karaktärer som inte är rädda för att säga vad de tycker och ingen verkar ha något rent mjöl i påsen. Att följa de långa men ack så intensiva dialogerna är väldigt underhållande. På det har vi då musiken som här kanske får ta ännu lite mer plats än vanligt. Soundtracket osar soul och bandet Delfonics får en del i storyn. En låtarna på soundtracket har huvudrollsinnehavaren Pam Grier spelat in för övrigt, vilket är en rolig detalj.

Det här är väl inte en av Tarantinos mest spektakulära filmer men det gör inte alls mycket för mig. Handlingen är inte väldigt driven men den är ändå smart berättad. Allt det viktiga finns där ändå: Helt underbara karaktärer, grym dialog och massor med bra musik. Allt är som det ska helt enkelt. Det finns en hel del typiska signaturer som kameravinkeln från bakluckan eller de långa snygga tagningarna.

Favoritdelen i den här filmen är allra sista bilden som är riktigt schysst. Vissa saker gör bara Tarantino och han gör det riktigt jävla bra.

söndag 13 mars 2011

Breaking and Entering (2006)


När Anthony Minghella 1996 gjorde Den Engelske Patienten så gjorde han en riktig klassiker. Han berättade en historia om kärlek och svek och placerade berättelsen i andra världskrigets Afrika, en miljö som inte var alltför välkänd för publiken. En av de största styrkorna med den filmen var dock att den vågade ta tid på sig och gå in på djupet i historien. Tio år senare gjorde han Breaking and Entering som på många sätt har likheter med Den Engelske Patienten men i stället utspelar sig i Kings Cross i London. Det här blev den sista filmen Minghella regisserade innan han dog 2008.

Historien kretsar kring landskapsarkitekten Will (Jude Law) som jobbar med det stora projektet att bygga om Kings Cross som anses vara ett problemområde i London. Hemma har han problem att hantera förhållandet med sin sambo (Robin Wright Penn) och hennes autistiska dotter. När kontoret utsätts för ständiga inbrott beslutar sig Will för att ta reda på vem det är och kommer snart på den unga pojken som har en stor talang för parkour. Will försöker ta reda på mer om vad som försigår genom pojkens mor Amira (Juliette Binoche).

Det här är en film som består av många olika handlingstrådar men det som är så slående är att det hålls ihop otroligt bra i slutänden. Alla olika komponenter känns som en betydelsefull del av historien och det är väldigt trovärdigt. Handlingen i den här filmen har många likheter med Patienten, då det centrala temat är otrohet. Det fungerar bra och ett stort plus är att man verkligen har förstått att man inte kan göra en film på det temat och hitta på en lätt lösning på problemet. Det finns ingen deus ex machina utan allt får konsekvenser och precis så ska det vara i en film av den här typen.

Detta är inte en klassiker. Den kommer inte att vara ihågkommen som en tekniskt fulländad film eller en av de stora filmupplevelserna men den är helt klart värdig. Vid några få tillfällen blev jag lite uttråkad men för det mesta upplevde jag handlingen som bra och filmen fyllde sitt syfte kan man väl säga. Tycker du om renodlade brittiska dramor så kan jag absolut rekommendera den.

måndag 7 mars 2011

The Book of Eli (2010)


I filmväg finns det några saker som mitt pojkhjärta fortfarande är ganska svagt för. Det ena är såklart westernfilmer och det andra är postapokalyptiska filmer. Det ligger något oerhört spännande över känslan att något katastrofalt har inträffat och att mänskligheten måste kämpa för att överleva. Problemet med genren är att det nästan aldrig görs något ordentligt utan att filmerna i nio fall av tio går direkt till dvd-högarna på konsum. Det här är definitivt en av dessa filmer.

Eli (stabilt spelad av Denzel Washington) är en ensam vandrare som har en enda uppgift som han är beslutsam att genomföra. Solen har bränt sönder landskapet och många människor livnär sig numer på plundring och byteshandel. Eli bär på en bok som han är övertygad har kraften att styra upp världen igen. Han får dock problem när den brutale men smarta gangsterledaren Carnegie får nys om hans bok som han själv vill ha för att styra upp sitt imperium.

Jag vet inte om ni har listat ut det än men boken vi snackar om är bibeln. Det här är alltså en film som mer och mer smyger fram budskapet att saker och ting går riktigt illa när religionen försvinner. Lite motsägelsefullt dock när samma bok uppenbarligen skulle kunna leda till ett brutalt gangsterstyre. Kort och gott har vi en bok som är både är lösningen och orsaken till världens problem. Man får tycka vad man vill om kristen moral men det är inget för mig.

Om vi ska behandla själva händelseförloppet så börjar filmen väldigt snyggt med ett långsamt berättande om den ensamma vandraren tillsammans med ganska snygg musik faktiskt som är någon sorts orkestrerad hårdrock. Efterhand tar dock våldet över mer och mer och det blir lite väl blodigt och meningslöst många gånger. Ofta också helt orimliga strider som när Eli vid ett tillfälle står helt stilla på öppen gata och klarar sig utan en skråma trots att han blir beskjuten från alla riktningar. Hur är filmen rent visuellt då? Tja fotot är det gamla vanliga i den här typen av film: grått, grått och lite brunt. Utöver det så har solen fått ta över väldigt mycket och det bestående intrycket är grått och överexponerat. Man hade absolut kunnat göra något roligare.

Det finns dock vissa kvalitéer med filmen som jag inte riktigt hade väntat mig. Sättet som handeln fungerar på är ganska fiffigt och några roliga karaktärer flyger förbi som en mekaniker spelad av Tom Waits och ett visst äldre par som är rejält krutiga. Mest noterbart är dock sluttwisten som jag inte alls var beredd på. Det var en häftig twist som tyvärr inte hade all logik på sin sida men efter att ha läst lite teorier så tycker jag att det var en fräck grej men inte tillräckligt för att lyfta hela filmen.

Det här håller inte helt måttet. Det är underhållande ibland men jag får fortsätta vänta på den där klockrena postapokalypsen som inte riktigt har kommit än.

söndag 6 mars 2011

Ciderhusreglerna (1999)



Homer (Tobey Maguire) har växt upp på ett barnhem under mellankrigstiden. Där har han uppfostrats av läkaren Dr Larch (Michael Caine) till att själv få jobba på barnhemmet en dag. Men han har andra planer och flyttar iväg för att jobba som äppelplockare på en stor gård. Där får han tampas med komplicerade relationer och sin egen identitet.

En lärare som har oerhörd rutin inom filmbranschen sa en gång på en lektion att "alla filmer handlar egentligen om samma sak". Han utvecklade inte resonemanget mycket mer än så men det där fastnade för mig. Är det verkligen så enkelt som att alla filmer är varianter på samma tema, och vad handlar det om då? Kärlek, vänskap, sitt eget välbefinnande? Ju mer jag har tänkt på det desto dummare har jag tyckt att det är. Det är klart att om man vill så kan man hårddra det till att alla filmer handlar om livet men en sådan förenkling gillar inte jag. Alla filmer har något nytt att berätta tycker jag.

Igår kväll när jag tittade på Ciderhusreglerna kom det här påståendet tillbaka till mig för det här är en film som verkligen vill berätta om livet. Jag sitter och tittar och kan verkligen känna hur höga ambitioner Lasse Hallström har haft om att jag ska bli påverkad av den här filmen. Jag säger verkligen inte att det inte är hedervärt att vilja påverka folk men för mig blir det ofta alldeles för mycket av det goda ibland.

Problemet ligger nog i ivern att berätta om så mycket starka ämnen som möjligt som otrohet, föräldralöshet, krig, klasskillnader och kanske framför allt det känsliga ämnet abort. Det blir så mycket att inget egentligen blir fördjupat ordentligt. Inledningen kring barnhemmet är både fin och intressant men tappar nästan helt värde när det senare i princip försvinner helt från handlingen.

Jag tycker inte att det här är en dålig film. Miljöerna, det stabila fotot och bra skådespeleri (till och med från Tobey Maguire faktiskt) ger ett välproducerat intryck och det finns många teman i filmen som är väldigt engagerande. Problemet ligger helt enkelt i att Lasse vill berätta en film om livet självt. Han har inte riktigt förstått att det inte finns filmer som kan berätta allt. Oftast kan man säga mycket mer genom att berätta om något mindre. Det är vad jag tycker.

onsdag 2 mars 2011

True Grit (2010)


Äntligen, äntligen äntligen har jag gått och sett True Grit. Det har varit nummer ett på listan över måstefilmer ett tag. På pappret var det väldigt mycket en film som tilltalar mig. Det är en nygjord westernfilm, den var oscarsnominerad och framför allt så är den gjord av bröderna Cohen. Man skulle kunna säga att förhoppningarna var höga och därmed också risken att bli besviken. Här är vad jag tyckte i alla fall.

Detta är underbat! Efter att ha gått ut ur biosalongen infinner sig känslan av att jag har sett den bästa westernfilmen som har gjorts på senare år, om man bortser från There will be blood möjligtvis. Handlingen kretsar kring den unga flickan Mattie som anlitar den skoningslöse Rooster Cogburn (Jeff Bridges) för att hämnas mordet på hennes far. De båda kommer även i kontakt med texasbon LeBoeuf (Matt Damon) som också vill åt mördaren av egna orsaker.

Med den här filmen har Cohen-bröderna verkligen dragit på ordentligt och det här är renodlad wester när det är som bäst. Det här är mer än bara en tribute till de klassiska westernfilmerna, det här är rakt igenom en riktigt bra westernfilm som utan tvekan kan mäta sig med filmerna från genrens storhetstid. Vi har en engagernade historia om hämnd, vi har olika viljor som liksom drar intrigen fram och tillbaka och spänningsscener som jag blir helt pirrig av. På det har vi en hel del grymma dialogscener som är precis så som bara bröderna Cohen kan göra och här får skådespelarna verkligen visa vad de går för.

Jag tycker verkligen om att man väljer att kretsa en westernfilm runt en fjortonårig flicka som visar sig vara väldigt tuff. Den debuterande Hailee Steinfeld gör en helt fantastisk skådespelarinsats och jag hoppas verkligen att det här inte är det sista vi får se av henne. Jeff Bridges gör en härligt avdankad och burdus typ och Matt Damon visar återigen att han är mästaren av att spela torrbollar. Samtidigt finns det mer djup än bara de allra tydligaste karaktärsdragen och det är en av anledningarna till att den här filmen är så bra. Varje person är komplex och har sina bättre och sämre sidor. Det är en samling starka personligheter men samtidigt är alla väldigt mänskliga.

Rent tekniskt så finns det heller inget att klaga på. Fotot är fantastiskt och det fungerar väldigt bra tillsammans med den väldigt klassiska musiken. Tycker absolut att Roger Deakins hade varit förkänt av en oscar för det här fotot. Innan jag såg filmen hörde jag lite missnöjda åsikter om klippningen och framför allt det stora användandet av toningar i vissa montage-scener. Jag ser det helt som en smaksak men för mig är det precis lagom omodernt så att det känns charmigt att ha med det i en film som den här.

Det här är verkligen precis i min smak. Det är western precis som det ska vara. Mina favoritfilmmakarbröder har gjort det igen kan man helt säga. Det här är en film som helt och hållet suger dig fast och håller dig kvar. Det är snyggt, nervkittlande, skitroligt, rörande och fantastiskt bra. Framför allt så är den välförtjänt av att kalla sig en western.

tisdag 1 mars 2011

The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)


Det är sent på kvällen i London. Folk ragglar runt efter diverse krogbesök och plötsligt rullar en mystisk vagn in och fäller ut sig till en teaterscen och en skum föreställning äger rum. I centrum för showen är Doktor Parnassus som påstår sig ha magiska krafter och utlovar en resa in i sin egen fantasi. På väg mellan föreställningar så stöter de på Tony (Heath Ledger) hängandes i ett rep från en bro. Han kommer att påverka tillvaron för hela sällskapet och under ytan visar det sig att det döljer sig både skumma affärer med maffiabossar och pakter med djävulen.

Det här är alltså filmen som kom att bli Heath Ledgers sista film. Han dog innan inspelningen var klar och manuset fick lov att ändras för att få ihop historian. Det gick dock förhållandevis lätt eftersom handlingen redan var full av magi. I drömscenerna har därför Ledgers roll spelats av Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrel.

Jag ska gå rakt på sak här. Det hela håller inte ihop alls för mig. Hela historien är ett enda stort virrvarr för mig och det märks att filmen var körd redan från början men absolut värst blir det mot slutet. Jag hänger inte med över huvud taget när jag slängs fram och tillbaka mellan utflippade drömvärldar, ologiska intriger och snack med djävulen. Jag förstår att det hela har försökt göras med någon form av heder. Heath Ledgers död är självklart sorglig och det är väl fint tänkt att man försöker färdigställa filmen till hans ära men det fungerar helt enkelt inte. Det är som att man har gjort en omelettsmet med hela äggskalen i och sedan bränt vid den.