När Anthony Minghella 1996 gjorde Den Engelske Patienten så gjorde han en riktig klassiker. Han berättade en historia om kärlek och svek och placerade berättelsen i andra världskrigets Afrika, en miljö som inte var alltför välkänd för publiken. En av de största styrkorna med den filmen var dock att den vågade ta tid på sig och gå in på djupet i historien. Tio år senare gjorde han Breaking and Entering som på många sätt har likheter med Den Engelske Patienten men i stället utspelar sig i Kings Cross i London. Det här blev den sista filmen Minghella regisserade innan han dog 2008.
Historien kretsar kring landskapsarkitekten Will (Jude Law) som jobbar med det stora projektet att bygga om Kings Cross som anses vara ett problemområde i London. Hemma har han problem att hantera förhållandet med sin sambo (Robin Wright Penn) och hennes autistiska dotter. När kontoret utsätts för ständiga inbrott beslutar sig Will för att ta reda på vem det är och kommer snart på den unga pojken som har en stor talang för parkour. Will försöker ta reda på mer om vad som försigår genom pojkens mor Amira (Juliette Binoche).
Det här är en film som består av många olika handlingstrådar men det som är så slående är att det hålls ihop otroligt bra i slutänden. Alla olika komponenter känns som en betydelsefull del av historien och det är väldigt trovärdigt. Handlingen i den här filmen har många likheter med Patienten, då det centrala temat är otrohet. Det fungerar bra och ett stort plus är att man verkligen har förstått att man inte kan göra en film på det temat och hitta på en lätt lösning på problemet. Det finns ingen deus ex machina utan allt får konsekvenser och precis så ska det vara i en film av den här typen.
Detta är inte en klassiker. Den kommer inte att vara ihågkommen som en tekniskt fulländad film eller en av de stora filmupplevelserna men den är helt klart värdig. Vid några få tillfällen blev jag lite uttråkad men för det mesta upplevde jag handlingen som bra och filmen fyllde sitt syfte kan man väl säga. Tycker du om renodlade brittiska dramor så kan jag absolut rekommendera den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar