tisdag 15 mars 2011

Jackie Brown (1997)


Quentin Tarantino vet man verkligen var man har. Det var ett tag sedan han gick från att vara den där creddiga regissören som gjorde unga och häftiga filmer till att göra stora Hollywood-projekt och bli flerfaldigt hyllad. Det är kanske inte längre lika coolt att säga att man gillar hans filmer men samtidigt är det inte många som säger emot. Grejen med Tarantino är att han aldrig slutade att göra sina filmer. Han gör precis de filmer han vill och han gör det jävligt proffsigt och bra. Det är därför han är så omtyckt av både publik och kritiker.

Det här var första gången jag såg denna rulle som tillhör en av de mindre uppmärksammade på Quentins meritlista. Den handlar om Jackie Brown som tvingas spela ett dubbelspel mellan två poliser och gangstern Ordell. Poliserna vill åt Ordell när han planerar att smuggla in en stor summa pengar från Mexico men den tuffa Jackie har helt andra planer som hon tänker sätta i verket.

Det finns två saker som gör att jag uppskattar Tarantinofilmer så mycket. Det ena är musiken och det andra är snacket. Den här filmen har nästan uteslutande fokuserat på det. Filmen är fylld med en massa underbara karaktärer som inte är rädda för att säga vad de tycker och ingen verkar ha något rent mjöl i påsen. Att följa de långa men ack så intensiva dialogerna är väldigt underhållande. På det har vi då musiken som här kanske får ta ännu lite mer plats än vanligt. Soundtracket osar soul och bandet Delfonics får en del i storyn. En låtarna på soundtracket har huvudrollsinnehavaren Pam Grier spelat in för övrigt, vilket är en rolig detalj.

Det här är väl inte en av Tarantinos mest spektakulära filmer men det gör inte alls mycket för mig. Handlingen är inte väldigt driven men den är ändå smart berättad. Allt det viktiga finns där ändå: Helt underbara karaktärer, grym dialog och massor med bra musik. Allt är som det ska helt enkelt. Det finns en hel del typiska signaturer som kameravinkeln från bakluckan eller de långa snygga tagningarna.

Favoritdelen i den här filmen är allra sista bilden som är riktigt schysst. Vissa saker gör bara Tarantino och han gör det riktigt jävla bra.

4 kommentarer:

  1. Är ganska förtjust i Tarantino men har i ärlighetens namn svårt för hans ändlösa dialoger. När han är som bäst leder de faktiskt till något (IB) när det är som värst pladdras det på bara för att det ska pladdras (DP). Den här filmen har jag sett en gång och troligtvis aldrig mer - hade svårt att hålla mig vaken.

    SvaraRadera
  2. Inte någon fantastisk Tarantino men helt ok, ffallt Pam Grier gillar jag skarpt och hennes relation till Robert Forster. Jackson är däremot rätt tröttsam och visst är filmen lite pladdrig...

    SvaraRadera
  3. Nej det är nog väldigt få som ser den här som en av Tarantinos bästa. Visst är det pladdrigt men det tycker jag det alltid är i hans filmer och jag tycker det är underhållande. Kanske inte filmiskt alla gånger men underhållande.

    SvaraRadera
  4. Hold your horses, men i min bok är den här bättre än Pulp Fiction (som dock är fantastisk). Film när det är som bäst på alla sätt. Har en plansch med Bridget Fonda ovanför teven här hemma, så jsg påminns dagligen om hur jäkla bra den är.

    SvaraRadera