Seraphim Falls

Helgens film blev ett återseende av westernfilmen Seraphim Falls från 2006 med Pierce Brosnan och Liam Neeson i huvudrollerna. Jag är ett fan av westerns och tycker att det är väldigt härligt med dessa nygjorda westernfilmer som hyllar den gamla westerngenren samtidigt som de gör något eget och modernt av det och kom ihåg den här filmen som ett perfekt bevis på att western är en genre som fortfarande fungerar väldigt bra.

Filmen tar sin början i en snötäckt skog där Gideon (Brosnan), en sliten före detta överste i inbördeskriget med ett mustigt skägg sitter vid sin brasa. Plötsligt far en pistolskula genom luften och träffar honom i axeln. Han tar till flykt från vad som visar sig vara Morsman Carver som har kommit för att betala tillbaka för en händelse under kriget, tillsammans med sina fyra kumpaner. Jakten ska bli lång och slitsam för de båda.

När jag först såg den här filmen för något år sedan blev jag väldigt tagen av den snygga westernmiljön och den engagerade kampen mellan de båda männen. Efter att ha sett den ännu en gång är jag lite mer tveksam. Faktum är att den här filmen har en oerhört bra grundidé och prestationerna från både Brosnan och Neeson är det verkligen inget fel på men filmen lyfter verkligen inte ordentligt. Det är helt enkelt för många saker som är lite för slarvigt gjort.

Det märks att man har gjort en stor grej av att filmen ska röra sig från kalla vinterlandskap till stekheta öknar men hur tusan gick det till? Det hade inte skadat att visa en och annan grön skog någonstans där i mitten. Båda miljöerna är väldigt snygga och övertygande men jag köper inte att man kan rida mellan dessa miljöer på två dagar. Filmen tappar väldigt mycket på en sådan enkel detalj som att berätta att tid har gått. När jag som tittare uppfattar att vi är på samma dag som i början av filmen pratar en av karaktärerna om att 18 dagar har flutit. Faktum är att bara två stycken nätter visas under hela filmen och det är synd för det känns som att filmen försöker berätta om en lång och episk jakt genom Amerika och det förmedlas inte.

Mot slutet får vi även känna på lite symbolism i form av någon sorts spökkaraktärer som dyker upp och förmedlar lite tankar kring rättvisa, karma och liknande. Även här är det bra tänkt men jag hade nog hellre tagit till mig sådan budskap mellan de båda huvudrollerna som egentligen personifierar alla dessa tankar själva.

Sammanfattningsvis är det här en bra film men genomförandet motsvarar inte helt och hållet ambitionerna. Jag hade mycket hellre sett att man stannade kvar i de fantastiskt fina vintermiljöerna i hela filmen och bara lät Pierce och Neeson göra sin grej. Det är absolut en underhållande film men om man bara hade spenderat lite mer tid på att knyta ihop manuset ordentligt kunde det ha blivit mycket bättre.