The Boat that Rocked (2009)

Richard Curtis är en man som vet vad han gillar. Tidigare har han bland annat gett oss Notting Hill och Love Actually. Båda filmerna tycker jag är ganska bra faktiskt, framför allt Notting Hill då men det märks i alla fall att grabben gör filmer som han själv vill se. Här har man försatt handlingen till 60-talets England. Ute på internationellt vatten ligger en stor båt där ett gäng män sänder piratradio under namnet Radio Rock. Det här retar förstås gallfeber på regeringen som försöker stoppa sändningarna. Det är väl på något sätt ramen för handlingen men framför allt är detta en film om hur vilt man kan ha det på en båt.

Temat för filmen är faktiskt ganska roligt men alltför stort fokus har lagts på skämt. Om man räknar bort alla menlösa och gubbiga skämt så är det här faktiskt en riktigt hyffsad film. Problemet är bara att de här skämten fyller majoriteten av filmens speltid. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket trams man har lyckats klämma in i den här filmen. Alla har sex med alla och det finns liksom inga gränser.

Huvudpersonen James som får vara den osäkra oskulden är faktiskt en riktigt usel karaktär och förhållandet med den lösaktiga Marianne är bara helt uppåt väggarna. Jag köper det inte en sekund. Man kan åtminstone säga att vi som tittare inte får några moralkakor kastade på sig för någon sorts moral verkar ingen ha över huvud taget.

Men allt är faktiskt inte värdelöst med den här filmen. Faktum är att vissa delar är riktigt bra. Philip Seymore Hoffman gör till exempel en perfekt roll som den stencoole radioprataren The Count och en viss scen som involverar te och kakor är ganska gullig faktiskt. Men framför allt så är det känslan av den rebelliska piratstationen som är rolig. Detta tas fram riktigt bra genom det lysande soundtracket med en massa rockklassiker av till exempel Jimi Henrix, The Who, Jeff Beck mm. Det bästa i filmen är dock användandet av Procul Harums "A Whiter Shade of Pale" som är höjdpunkten i filmen enligt mig.

Om man ska sammanfatta den här filmen så kan man säga att inramningen är väldigt bra. Temat är roligt och engagerande men allt för mycket flams och trams runt omkring förstör filmen. Många gånger sitter jag och skäms över hur illa det är. Detta är helt enkelt en väldigt ojämn film. Den har sina toppar och den har en hel del djupa dalar.