Dogville (2003)

En film kan ha många olika kvaliteter. Ibland är en film bra för att den innehåller actionpackade scener och ibland kan en film lyckas förvrida tanken på vad en film egentligen är. Dogville är definitivt ett exempel på det sistnämnda. I denna film på nästan tre timmar lyckas Lars Von Trier berätta en historia på ett så spännande sätt att själva berättartekniken i sig driver handlingen framåt.

Handlingen utspelar sig i det lilla amerikanska samhället Dogville där en grupp starka personligheter bor. I inledningsscenen presenteras byn rakt ovanifrån. Mot det svarta golvet ser vi husens väggar uppmålade och på marken får vi information om vad de olika husen har för funktion, till exempel kan det stå "Olivias house" eller "Bens garage". I Dogville finns inga väggar och husen är inte möblerade för mer än vi ser användas. Hos författaren Tom finns ett arbetsbord och hos den blinde McKay står gungstolen som han sitter i. Mer behövs inte. Omgivningen runt staden är endast en vägg som tornar upp sig, på dagen är den vit och på natten är den svart. Att säga att det inte finns väggar i Dogville är förresten en halvsanning. Staden är en helt vanlig stad men som publik ser vi inte några fasader. Allt vi ser är det svarta hårda golvet med informerande text ditsprayad.

Det hela blir som en sorts hybrid mellan teater och film och många gånger är det väldigt roligt hur man har utnyttjat stilen. Det är väldigt häftigt att se starka intima scener äga rum samtidigt som man kan se igenom väggarna till grannen som står och diskar. Samtidigt är det väldigt fantasieggande att behöva fylla i själv med information om hur det egentligen ser ut. Varje gång någon lämnar ett hus och öppnar en osynblig dörr sitter jag och småfnissar lite för mig själv.

För att komma till själva handlingen så handlar den om Grace (Nicole Kidman) som har flytt från ett gäng gangsters och gömmer sig i Dogville. Hon väljer att stanna och får hjälp av den vänliga Tom som övertalar den lite mer skeptiska bybefolkningen att hon ska stanna. Grace får bo i byn i utbyte mot att hon hjälper till med olika sysslor. Efterhand som hon lever i dne lilla byn förändras relationen mellan henne och invånarna och Grace upptäcker sakta men säkert att allt inte är så vackert och vänligt som det först verkade.

Känslan jag hade direkt efter att ha sett filmen är att det är en riktigt hemsk film. Den är cynisk, brutal och samtidigt väldigt väldigt känslostark. Som tittare får man bevittna hur svåra omständigheter och fördomar kan leda till extremt illa behandling, övergrepp, det är helt klart lätt att tappa hoppet för mänskligheten. Trots det så är det något med den här grymma historien som tilltalar mig. Det här med att dra saker till det extrema blir väldigt effektift då det redan är klart att den här filmen inte vill visa verkligheten som den är.

Det finns dock några saker som jag stör mig på med filmen och det har att göra med själva stilen i sig. Även om historian är väldigt engagerande så kan jag aldrig riktigt komma ifrån det faktum att det är en film jag tittar på. Det beror inte bara på scenografin utan även genom klippningen som jag inte alls tycker är bra hela tiden. Man har i alldeles för hög grad använt sig av jumpcuts mitt i scener som helt förstör rytmen. Jag är säker på att det är ett medvetet stilval men det tilltalar inte mig, det är mest irriterande.

Detta är helt klart en spännande film, och då menar jag spännande i den meningen att den gör mig som tittare väldigt aktiv och förvränger många idéer om hur en film ska se ut. Samtidigt är den väldigt karg och brutal, vilket kan vara väldigt befriande. Den här filmen sätter igång väldigt många tankegångar och det är det bästa tecknet på att det här är en bra film. Jag rekommenderar verkligen den här filmen till er som inte har sett den än. Du kommer kanske inte gilla allt du ser men förhoppningsvis kommer den att vara lika tankeväckande och fantasieggande som den var för mig.